Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
revolutionära hänförelsen åstadkommit, men den rena
jakobinismen länge gjort onyttigt. Dyrt fingo Frankrikes fiender
nu umgälla, att de ej begagnat sig af de tillfällen, som de
franska anarkisterna själfva beredt dem. Redan i December
1793 återtogos de förlorade platserna i Elsass af general Hoche,
typen för dessa själfgjorda män, åt hvilka revolutionen
beredde ett verkningsfält, värdigt deras snille; följande året
eröfrades Belgien och hela venstra Rhenstranden, 1795 intogs
Holland, och 1796 började Napoleon under Carnots auspicier
— då i direktorium — sitt segertåg mot det gamla Europa.
Ej mindre ödesdigra blefvo följderna af maktväxlingen
i Juli 1793 med afseende på Frankrikes inre förhållanden.
Med alla bemedlingsförsök var det förbi — det var t. ex.
det nya välfärdsutskottet som gjorde konflikten med Lyon
oförsonlig — och skräcken upphöjes nu till högsta
regeringsprincip. Vill man se ett motstycke till det sorgespel, för
hvilket Frankrike härigenom blef skådeplatsen, må man gå
tillbaka till den romerska kejsaretiden. För att förklara en
Neros, en Caligulas grymheter, som synas öfverstiga den
mänskliga brottslighetens normala gränser, har man tagit sin
tillflykt till ett »kejsarevansinne», alstradt af medvetandet om
oinskränkt herravälde öfver millioners lif och välfärd. Men
samma abnorma själstillstånd utvecklades här hos dessa
agitatorer, som nyss varit obetydliga småborgare, men nu ansågo
sig beklädda med folksuveränitetens allmakt. »Veten, att ni
ären konungar och mer än konungar! Kännen ni icke, huru
suveräniteten cirkulerar i edra ådror?» yttrade t. ex. Chalier
i Lyons jakobinerklubb. Rousseau hade visserligen menat,
att hvarje individ blott skulle ega sin kvot af den allmänna
suveräniteten[1], men i praxis gjorde hvarje demagog —
likaväl som hvarje pöbelhop — anspråk på dess fullhet, och
denna förmätna tanke skapade på revolutionens arena likaväl
som på Roms kejsaretron vidunder af brott. Men på båda
ställena hade grymheten äfven en annan förklaringsgrund:
fruktan. »Jag håller en varg vid öronen», plägade kejsar
Tiberius yttra, och samma känsla hade äfven revolutionens
uppkomlingar. På alla håll sågo de sig omgifna af ett lurande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
