Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»decemvirerne» i välfärdsutskottet eller af den revolutionära pöbel,
som störde öfverläggningarnas frihet. Ej underligt att
konventssalen under sådana förhållanden blef alt glesare och
glesare besatt. Beskickningarna till departementen och
arméerna blefvo eftersökta ej blott för den makt de medförde,
utan ock emedan de gåfvo ett tillfälle att aflägsna sig ur
konventet, och ofta voro en 100 medlemmar på en gång
frånvarande på sådana. En annan tillflyktsort erbjödo de 14
utskott, som funnos utom de regerande, och i hvilka man fick
inträda på egen begäran. Här »dolde sig» i synnerhet
slättens medlemmar, och under sådana förhållanden var det stort,
om 100 ledamöter deltogo i konventets förhandlingar. I
själfva verket var deras närvaro också blott en formalitet, ty
konventets egentliga uppgift var nu mera blott att utan
diskussion inregistrera välfärdsutskottets edikt eller att vid
hvarje månads slut genom acklamation förnya sina tyranners
fullmakt. »Aldrig», säger Taine, »förnedrades ens under Nero
och Heliogabalus en senat så djupt.»
Äfven utom konventet hade dödens stillhet efterträdt det
sjudande lif, som revolutionen framkallade, så länge den
respekterade frihetens grundsatser. Pressen, hvars frihet
jakobinerne alltid åberopat mot hvarje försök att upprätthålla den
lagliga ordningen, hade, så snart de lyckats omstörta denna,
underkastats den skarpaste censur, och efter Héberts och
Desmoulins’ fall kan man egentligen ej tala om någon annan
tidningspress än den officiella. Till och med den ultra
revolutionära Prudhomme upphörde nu med sin tidning,
angifvande såsom skäl, att »sedan Frankrike inträdt i den sociala
lyckans och frihetens paradis, är pressen onödig»[1], och detta
var just Robespierres mening. På samma sätt gick det med
teatern, och huru det var bestäldt med församlingsfriheten
ses däraf, att de genom Héberts öde dödsskrämda cordelierna
ej mer vågade upprätthålla sin klubb. Jakobinerne, de enda
i Robespierres ögon fullt ortodoxa, blefvo sålunda
hädanefter ensamma herrar öfver klubbväsendets fruktansvärda
maktmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
