- Project Runeberg -  Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799) /
491

(1887) [MARC] Author: Simon J. Boëthius - Tema: France
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 2. Skräckväldet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Drifkraften i hela systemet var guilotinen; om någon
återgång till »mildheten» var ej längre fråga, och följaktligen
arbetade revolutionstribunalet hänsynslösare än någonsin. Den
20 April 1794 sändes 21 medlemmar af Paris’ och Toulouses
parlament till schavotten för sina protester mot parlamentens
upplösning[1]. Två dagar därefter fick den nu 80-årige
Malesherbes med hela sin familj plikta för sin hängifvenhet mot
Ludvig XVI[2]. Då fördes också d’Éprémesnil till
afrättsplatsen i samma kärra som sina motståndare från den
konstituerande församlingen: Thouret och Chapelier (eller
fullständigare Le Chapelier). »Hvem gäller folkets hyssningar»,
frågade den sist nämde. »Oss båda», svarade d’Éprémesnil.
Den 8 Maj drabbade hämden för deras egna eller den gamla
regimens synder 28 f. d. skatteförpaktare. Då en af dem,
den ryktbare kemisten Lavoisier, begärde 14 dagars uppskof
med dödsdomen för att hinna afsluta ett för republiken
nyttigt experiment, svarade honom Coffinhal, som för dagen var
domstolens president: »Republiken behöfver icke kemister».
Nu förmådde ej häller den allmänna vördnaden längre skydda
prinsessan Elisabet, utan den 10 Maj fick äfven hon bestiga
schavotten.

Den despotism, vi nu skildrat, utöfvades visserligen till
namnet af välfärdsutskottet i dess helhet, men Robespierre
var dock den egentlige herskaren.
I följd af hans ställning
till den jakobinska demokratien och hans framgångar mot
sina fiender hade hans personlighet omgifvits med en nimbus
af vördnad eller skräck, som länge nödgade både vänner och
fiender till blind underkastelse. Hans trånga, ofördragsamma
och fanatiska ande var det också, som egentligen tryckte sin
prägel på systemet. I sitt tal den 5 Febr. hade han
uppstält »dygden» såsom samhällslifvets princip, men med dygd
förstod han blott sin egen politiska och religiösa uppfattning.
Den, som en hårsmån afvek därifrån, var antingen »öfver


[1] Jämf. ofvan s. 254—5.
[2] När denne, det franska rättsväsendets Nestor, läste anklagelseskriften,
yttrade han: »Om det åtminstone funnes sundt förnuft däri». Hans
samtidigt afrättade dotter m:me Lepeletier de Rosambo var mor till den store
historikern Alex. de Tocquevilles mor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 24 20:43:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/denfrrev/0505.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free