Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäktade sätta i våldsam rörelse de krafter, som revolutionen
frigjort inom det franska samhället, och dem var Bonaparte
rätta mannen att taga i sin tjänst. Robespierres fall hade
emellertid varit nära att för alltid afbryta hans bana, men
den 13 Vendémiaire och hans förlofning med den i de
styrande kretsarne inflytelserika Josefine Beauharnais hade åter
kommit hans stjärna att stiga och förskaffat den 27-årige
officeren (Mars 1796) befälet öfver den italienska arméen.
Genom sin första proklamation hade han visat sina hungrande
soldater hän till Lombardiets rika slätter, lofvande dem ära
och byte, och hans snille hade åt detta löfte gifvit den
mest glänsande uppfyllelse. Från detta ögonblick var han
soldaternas afgud; ryktet om hans underbara segertåg
tjusade nationen, och genom de skatter, han hemsände, blef han
oumbärlig för direktorium, som i honom snart fann en
beherskare. Under sådana förhållanden förnam han med oro
och förbittring det konstitutionella partiets seger. Ej nog
med, att det vågade opponera sig mot det egenmäktiga och
hänsynslösa sätt, hvarpå han förfogade öfver Italiens öde;
den konstitutionella frihet, det ville upprätta, måste, vare sig
den kläddes i monarkiska eller republikanska former, blifva
grafven för hans högt flygande förhoppningar. Under ett
sådant samhällstillstånd måste han nöja sig med att vara en
underordnad general; fortfor däremot den jakobinska oredan,
kunde han redan nu hafva ett ganska fritt spelrum för sin
maktlystnad, och inom kort kunde han förutse, att nationen,
drifven af förtviflan, skulle hällre underkasta sig hans envälde
än de nuvarande maktegarnes på en gång tyranniska och
odugliga styrelse. Han uppmanade därför direktorium att
mot oppositionen vädja till våldet samt sände till
statskuppens genomförande en af sina generaler, Augerau, till Paris.
Den 4 Sept. (18 Fructidor) 1797 begicks under dennes
ledning samma brutala våld mot folkrepresentationen, som
egt rum den 31 Maj och 2 Juni 1793, blott med den
skillnaden att verkställigheten nu ej var öfverlemnad åt en
pöbelskara utan åt en ordentlig armé[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
