Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansikte och gestalt jag tydligt kunde se, ty han höll ljuset
över sitt huvud och såg framför sig, då han närmade sig.
Ehuru mycket förändrad i följd av sin höga ålder, tyckte
jag att jag i hans magra och bräckliga gestalt spårade
någonting av de fina drag, som jag hade funnit hos flickan.
Deras klara, blå ögon voro visserligen lika, men hans
ansikte var så djupt fårat och så uppfyllt av bekymmer, att
all likhet härmed upphörde.
Rummet, genom vilket han så småningom banade sig väg,
var ett av dessa förvaringsrum för gamla och sällsynta
saker, vilka med avundsamhet och misstroende dölja sina
dammiga skatter för allmänheten. Där funnos rustningar,
fantastiska sniderier, tagna från munkkloster; rostiga
vapen av olika slag; förvridna figurer av porslin, trä, järn
och elfenben. Den lille gubbens utmärglade gestalt tycktes
förunderligt väl passa till denna omgivning; han måste
själv hava grävt i gamla kyrkor och gravar och övergivna
hus, med sin egen hand samlat alla dessa byten. Det fanns
ingenting i hela denna samling, som icke överensstämde
med honom själv, och ingenting, som såg äldre eller mera
slitet ut än han.
Då han satte nyckeln i låset, betraktade han mig med en
förvåning, vilken icke minskades, när han vände sina
blickar från mig till min följeslagerska. Så snart dörren
öppnades, hälsade flickan honom såsom sin morfader och
berättade honom den lilla historien om vår bekantskap.
»Nå, Gud signe dig, mitt barn», sade den gamle, »huru
kunde du gå vilse? Tänk om jag förlorat dig, Nell!»
»Jag skulle hava hittat tillbaka till dig morfar», sade
barnet raskt; »var inte rädd för det.»
Den gamle mannen kysste henne, vände sig därpå till
mig och bad mig stiga in. Dörren tillslöts och låstes. Han
gick före mig med ljuset och förde mig genom samma rum,
som jag redan hade sett utifrån, in i ett litet vardagsrum,
från vilket en annan dörr ledde till ett slags kabinett, i
vilket jag såg en liten säng, som kunde hava varit lagom
för en liten älva att sova uti. Den såg så liten ut och var
så nätt ordnad. Flickan tog en lampa och trippade in i
det lilla rummet och lämnade den gamle och mig ensamma.
»Ni är säkert trött, sir», sade han och sköt fram en stol
till elden. »Huru skall jag kunna tacka er?»
»Genom att en annan gång taga bättre vård om ert
barnbarn, min vän», svarade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
