Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Bättre vård!» utbrast den gamle mannen med gäll röst;
»Vem har någonsin älskat ett barn så högt som jag älskar
Nell?»
Han sade detta med en så ögonskenlig förvåning, att jag
blev förlägen för vad jag skulle svara, så mycket mera som
det, i förening med någonting förvirrat i hans sätt, fänns
i hans ansikte spår av djup och orolig tankfullhet, vilket
övertygade mig om att han icke, som jag först hade varit
böjd att antaga, kunde befinna sig i ett tillstånd av slöhet
och ålderdomssvaghet.
»Jag tänkte icke att ni uppskattade —», började jag.
»Jag icke uppskatta!» utropade den gamle mannen, i det
han avbröt mig. »Jag icke uppskatta henne. Åh, huru
litet ni känner verkliga förhållandet. Lilla Nelly, lilla
Nelly!»
Det skulle vara omöjligt för någon människa — huru väl
hon än måtte hava uttryckt sig — att lägga i dagen mera
kärlek än antikvitetshandlaren gjorde i dessa fyra ord.
Medan vi nu sutto helt tysta, öppnades dörren till det
lilla rummet och flickan inträdde; hennes ljusbruna hår
hängde löst omkring hennes hals och hennes ansikte glödde
av den brådska hon hade haft för att åter få komma ut till
oss. Hon skyndade sig att göra i ordning kvällsmaten.
Under det hon var sysselsatt härmed, märkte jag att den
gamle mannen tog tillfället i akt och betraktade mig
uppmärksammare än han förut hade gjort. Jag var förvånad
över att hela tiden se, att allting uträttades av flickan, och
att det icke tycktes finnas några flera personer i huset än
vi. Jag begagnade mig av ett ögonblick, då hon var ute,
för att framkasta en vink härom, varpå den gamle mannen
svarade, att det fanns få fullväxta personer, som voro så
pålitliga och omsorgsfulla som hon.
»Det smärtar mig alltid», sade jag, retad av vad jag
trodde vara hans självviskhet, »det smärtar mig alltid att
se barn invigas i livets allvar, innan de knappast lämnat
barnkammaren. Det kväver deras tillitsfullhet och
okonstlade väsende och fordrar att de skola dela våra bekymmer,
innan de äro i stånd att deltaga i våra nöjen.»
»Det skall aldrig kväva hennes tillitsfulla natur», sade
den gamle mannen och såg fast på mig. »Källorna äro för
djupa. För övrigt veta de fattigas barn blott av få nöjen.»
»Men — förlåt att jag säger så — ni är säkert icke så
fattig», sade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
