Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rock, och då han blev färdig, tog hon ett ljus för att lysa oss
ut. Då hon märkte, att vi icke följde henne, såsom hon
hade trott, såg hon sig tillbaka med ett småleende och väntade
på oss. Den gamle mannen visade genom sitt
ansiktsuttryck, att han tydligt förstod orsaken till min tvekan, men
han gav mig endast med en böjning på huvudet tecken att
gå ut ur rummet före honom och förblev tyst.
Då vi kommo till dörren, satte flickan ljuset ifrån sig för
att säga godnatt, och lyfte upp sitt huvud för att kyssa mig.
Sedan sprang hon till den gamle mannen, som tog henne i
sina armar och bad Gud välsigna henne.
»Sov gott, Nell», sade han med sakta röst, »och änglar
beskydde ditt läger! Glöm icke dina böner, mitt barn.»
»Åh nej», svarade flickan ivrigt, »de göra mig så lycklig.»
»Det är bra, jag vet, att de göra det, de borde det», sade
den gamle mannen. »Gud välsigne dig hundra gånger om.
Jag skall komma hem tidigt i morgon bittida.»
»Du behöver icke ringa två gånger», återtog flickan.
»Klockan väcker mig till och med mitt i mina drömmar.»
Härmed skildes de åt. Flickan öppnade dörren — och
med ännu ett farväl, vars klara och milda tonfall jag
tusentals gånger har påmint mig, höll hon den öppen, tills vi
hade gått ut. Den gamle mannen stannade ett ögonblick,
tills den var riktigt tillsluten och reglad innanför, och
tillfredsställd, då detta var gjort, gick han vidare med sakta
steg. Vid gathörnet stannade han. Han betraktade mig
med en förvirrad uppsyn och sade, att våra vägar voro vitt
skilda och att han måste säga farväl. Jag ville hava talat,
men ådagaläggande större spänstighet, än man skulle hava
väntat av en person med hans utseende, skyndade han bort.
Jag stod stilla på samma fläck, där han hade lämnat mig,
obenägen att gå därifrån och utan att dock veta varför jag
skulle dröja där. Jag gick fram och åter utanför huset
och stannade och lyssnade vid dörren; allt var mörkt och
tyst som i graven.
Och ändock dröjde jag där och kunde icke slita mig
därifrån, ty jag tänkte på allt möjligt ont, som skulle kunna
hända flickan — på eld och plundring och till och med mord
— och kände mig som om någon olycka måste hända, därest
jag vände stället ryggen. Kyrkklockorna slogo ett. Likväl
gick jag ännu fram och tillbaka, i det jag lovade mig själv
för varje gång att det skulle bliva den sista, och lika ofta
bröt jag min föresats under någon ny förevändning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
