Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det mästerverk, som kallas en hederlig karl — eller kvinna
— eller kvinna.»
»Allt vad mr Witherden kan säga om mig», yttrade en
fin, lugn stämma, »kan jag med procent säga om honom,
det försäkrar jag.»
»Det är i sanning en lycklig omständighet», sade notarien,
»att det också inträffar på hans tjuguåttonde födelsedag,
och jag hoppas jag förstår att sätta värde därpå. Jag tror,
bästa mr Garland, att vi ömsesidigt kunna lyckönska
varandra vid detta lyckliga tillfälle.»
Härpå svarade den gamle gentlemanen, att han kände sig
övertygad om att de kunde det. Ett nytt handskakande
tycktes bliva följden därav, och då det var över, sade den
gamle gentlemannen, att han icke trodde att någon son
hade gjort sina föräldrar större glädje än Abel Garland
hade gjort sina.
»Hans mor och jag gifte oss vid mera framskriden ålder,
sir — men fastän vi kommo tillsammans, då vi icke längre
voro unga, blevo vi dock välsignade med en son, som alltid
har varit plikttrogen och tillgiven — ja, det har varit en
källa till stor glädje för oss båda, sir.»
»Naturligtvis har det varit så, det tvivlar jag visste icke
på», svarade notarien. »Det är just vid tanken på dylika
förhållanden som jag beklagar mitt öde att vara ungkarl.
Det var ett ungt fruntimmer en gång, sir, dotter till en
skeppsfurnerare med stort anseende — men det är en
svaghet. — Chuckster, tag hit mr Abels papper.»
»Ser ni, mr Witherden», sade den gamla frun, »Abel har
icke blivit uppfostrad som unga män i allmänhet. Han har
alltid haft sitt nöje i vårt sällskap och alltid varit med oss.
Abel har aldrig varit borta en enda dag, inte sant, min
vän?»
»Aldrig, min vän», svarade den gamle gentlemannen,
»utom då han en söndag for till Margate med mr
Tomkinley, som hade varit lärare i skolan, där han gick, och kom
tillbaka på måndagen, men han mådde mycket illa efter det,
det var ett riktigt svireri.»
»Han var icke van vid det, ser ni», sade den gamla frun.
»Dessutom hade han ingenting trevligt, då han icke var
med oss och icke hade någon att prata med eller roa sig
med.»
»Just så var det, vet ni», inföll samma fina, lugna
stämma, som hade talat en gång förut. »Jag var alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
