Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fjortonde kapitlet
119
Punch blivit kallad herre, och dymedelst låtit åhörarna
förstå att han underhöll denna personlighet för sitt eget nöje
och tidsfördriv, gick han nu här mödosamt belastad med
samme Punchs tempel och bar det på sina axlar en
kvävande het dag och dammig väg.
Kort gick främst med lådan med dockorna och deras
enskilda packning hopbundna i en packe, samt en
mässingstrumpet över axeln. Nell och hennes morfader gingo strax
efter honom, en på vardera sidan om honom, och Thomas
Codlin utgjorde eftertruppen.
Då de kommo till någon stad eller by eller till och med
till ett enstaka hus av förmöget utseende, blåste Kort en
fanfar på mässingstrumpeten och sjöng ett stycke av en visa
i denna muntra ton, som är gemensam för marionettspelare
och dess likar. Om folk skyndade fram till fönstren, satte
mr Codlin genast ned teatern, vars förhänge han hastigt
vecklade upp för att därmed dölja Kort, samt blåste
hysteriskt på flöjten. Därpå börjades föreställningen och mr
Codlin hade ansvaret för att besluta över dess längd och
fördröja eller påskynda tiden för hjältens slutliga triumf
över människosläktets fiende, allt eftersom han ansåg, att
efterskörden av halvpenceslantar skulle bliva riklig eller
knapp. Då den hade blivit insamlad återtog han sin börda
och de fortsatte sin väg.
Stundom spelade de sig fria från avgiften över en bro
eller färja, och en gång uppträdde de på särskild begäran
vid en vägbom, där uppbördsmannen, som tagit sig ett rus
i sin ensamhet, för att ensam få åskåda föreställningen.
På en liten plats, där de lovat sig en rik skörd, blevo dock
deras förhoppningar gäckade, ty en huvudperson i
skådespelet, som hade guldgaloner på rocken, ansågs vara en grov
skymf mot pedellen, av vilken anledning myndigheterna
tvungo dem att helt hastigt begiva sig därifrån, men i
allmänhet blevo de väl mottagna och lämnade sällan en stad
utan att en hop trasiga ungar hurrande följde dem i
hälarna.
De gjorde en lång dagsresa trots dessa avbrott och voro
ännu på vägen, då månen lyste på himmeln. Kort fördrev
tiden med sång och skämt och gjorde sig till godo allting,
som hände. Mr Codlin förbannade sitt öde — och Punch
särskilt — samt linkade fram med teatern på ryggen, ett
byte för det bittraste missmod.
De hade stannat för att vila vid en vägvisare, där fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
