Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägar möttes, och mr Codlin hade i sin djupa misantropi
släppt ned förhänget för teatern och satt sig på dess botten,
osynlig för dödliga ögon och föraktande sina följeslagares
sällskap, då två vidunderliga skuggor syntes närma sig dem
från en krökning av samma väg, varpå de hade
kommit. Flickan blev i början förskräckt av dessa skrangliga
jättar, men Kort sade henne, att det icke var någonting
att vara rädd för och blåste en fanfar på trumpeten, som
besvarades med ett muntert rop.
»Det är ju Grinders trupp», utropade mr Kort i hög
diskantstämma.
»Ja», svarade ett par gälla röster.
»Kom hit då», sade Kort. »Låt oss få se på er. Jag
tyckte det var ni.»
På denna inbjudning nalkades »Grinders trupp» med
fördubblad hastighet och kom snart fram till det lilla
sällskapet.
Mr Grinders trupp bestod av en ung gentleman och en ung
dam på styltor samt mr Grinder själv, som nyttjade sina
naturliga ben till fortskaffningsmedel och bar en trumma på
ryggen. De ungas egentliga dräkt bestod av en
höglandskostym, men som natten var kall, hade den unge herrn över
sin blus en sjömanskavaj, som räckte ända ned till
fotknölarna, samt en blankhatt; den unga damen var insvept i en
gammal klädeskappa och hade en näsduk bunden om
huvudet. Deras skotska mössor, prydda med plymer av
becksvarta fjädrar, bar mr Grinder på sitt instrument.
»På väg till kapplöpningarna, ser jag», sade mr Grinder.
»Det äro vi med. Hur mår ni, Kort?»
Därmed tryckte de på ett mycket vänskapligt sätt
varandras händer. Som de unga voro för högt uppe för att
hälsa som vanligt folk, hälsade de Kort på sitt eget sätt.
Den unge gentlemannen lyfte upp sin högra stylta och
klappade honom på axeln, och den unga damen slog på sin
tamburin.
»Övning?» sade Kort och pekade på styltorna.
»Nej», svarade Grinder. »De måste antingen gå på dem
eller bära dem, de tycka bäst om att gå på dem. Det är
mycket angenämt för utsiktens skull. Vilken väg tänker ni
välja? Vi gå den närmaste.»
»Ja, saken är den», sade Kort, »att vi ämna gå den
längsta, emedan vi i så fall kunde få stanna över natten
halvannan mil härifrån. Men tre eller fyra mil vunna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
