Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 den gamla antikvitetshandeln
Omsider kommo de genomdränkta av regnet och i ett
högst ömkligt tillstånd, fastän Kort hade skyddat flickan så
gott han kunde med sina rockskört. Men knappast hördes
ljudet av deras steg på vägen, förrän värdshusvärden, som
stått i den yttre dörren, rusade in i köket och tog locket av
kitteln. Verkan var elektrisk. Alla kommo in med leende
ansikten, fastän regnet dröp från deras kläder på golvet,
och Korts första yttrande var: »Vilken angenäm lukt!»
De blevo försedda med tofflor och sådana torra kläder,
som huset eller deras egen packning medgav, och sedan de
slagit sig ned vid den varma spisen glömde de snart sina
utståndna mödor eller påminde sig dem blott för att
därigenom öka det angenäma i deras närvarande belägenhet.
Överväldigade av värmen och de bekväma stolarna samt de
mödor de hade utstått, hade Nelly och den gamle mannen
icke länge suttit här, förrän de föllo i sömn.
»Vilka äro de?» viskade värdshusvärden.
Kort skakade på huvudet och önskade, att han själv visste
det.
»Känner ni dem då?» frågade värden och vände sig till
mr Codlin.
»Nej», svarade han. »Det står nog inte rätt till med
dem, tror jag.»
»Inte orätt heller», sade Kort. »Lita på det. Jag skall
säga er något — det är tydligt att den gamle mannen inte är
klar i huvudet.»
»Om du icke har någon annan nyhet än den att berätta»,
mumlade mr Codlin och kastade en blick på klockan, »gjorde
du bättre i att låta oss tänka på kvällsvarden och icke störa
oss.»
»Om du ändå ville höra mig till slut», svarade hans vän.
»Det är tydligt att de icke äro vana vid det här levnadssättet.
Säg mig icke att den där vackra flickan har varit van att
stryka omkring som hon gjort de här sista dagarna.»
»Nåå, vem påstår att hon det har gjort?» mumlade mr
Codlin, i det han åter kastade en blick på klockan och
därifrån på kitteln. »Kan du inte hitta på någonting mera
passande för tillfället, än att först säga en sak och sedan
säga tvärt emot den?»
»Jag önskar, att någon måtte giva dig din kvällsvard»,
svarade Kort, »för det blir ingen frid, förrän du fått den.
Har du sett hur ängslig gubben är att komma vidare — att
han alltid vill längre bort, längre bort?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
