Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nåå, än sen?» mumlade Thomas Codlin.
»Än sen!» sade Kort. »Han har smugit sig ifrån sina
vänner och övertalat den här vackra flickan att i sin
tillgivenhet för honom bli hans ledsagarinna på vandringen
— vart vet han lika litet som mannen i månen. Men det
ämnar jag inte tillåta.»
»Du ämnar inte tillåta det?» utropade mr Codlin, i det
han åter kastade en blick på klockan och med ett slags
ursinne rev sig i huvudet, men om detta kom sig av hans
kamrats yttrande eller tidens långsamma gång, var svårt att
avgöra. »Det är just en skön värld att leva i!»
»Ja», upprepade Kort, »jag ämnar inte tillåta det. Jag
ämnar inte se på, hur den här unga vackra flickan kommer
i dåliga händer. Då de därför yppa någon avsikt att
skiljas från oss, skall jag taga mina mått och steg för att
kvarhålla dem och återställa dem till deras vänner, som
säkerligen vid det här laget låtit tillkännagiva deras
försvinnande genom anslag på alla husknutar i London.»
»Kort», sade mr Codlin, som hittills, med huvudet stött
mot händerna och armbågarna mot knäna, otåligt vaggat
från ena sidan till den andra, men som nu såg upp med
ivriga ögon; »det är möjligt att det finnes sunt förnuft i vad du
sagt. Om så är och det skulle bli fråga om belöning, Kort,
så kom i håg att vi äro kompanjoner.»
Hans kamrat hade knappt tid att nicka bifall till denna
framställning, ty flickan vaknade i samma ögonblick. Under
det föregående viskande samtalet hade de dragit sig tätt
intill varandra, men nu skilde de sig hastigt åt och gjorde
några tämligen otympliga bemödanden att utbyta några
tillfälliga yttranden i deras vanliga ton, då steg hördes
utanför och nya gäster inträdde.
Dessa utgjordes blott av fyra hundar med ett mycket
olyckligt utseende, som tassade in den ena efter den andra,
företrädda av en gammal hund med synnerlig dyster
uppsyn, vilken stannade, då den siste av hans följeslagare hade
kommit innanför dörren, och därpå reste sig på bakbenen
och såg sig omkring på sina kamrater, som genast också
ställde sig på bakbenen i en högtidlig och sorgsen rad. Var
och en dem hade ett slags brokig rock, besatt med
glittrande paljetter, och en av dem hade på huvudet en hatt,
som var omsorgsfullt knuten under käken; lägg härtill
att de brokiga rockarna voro alldeles genomblöta och att
djuren voro nedstänkta och smutsiga, så kan man bilda sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
