Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kapplöpningen räcker. Vill ni ha en — till skänks, menar
jag?»
Mr Codlin tänkte just resa sig upp för att mottaga den,
men flickan skyndade fram till honom och lade den i hans
hand. Han stack den i knapphålet med en triumferande
uppsyn åt den intet anande Kort och mumlade:
»Codlin är vännen, min själ är han inte det!»
Ju längre morgonen framskred, dess brokigare och
grannare blevo tälten, och långa rader av vagnar rullade fram
över kapplöpningsfältet. Karlar, som drivit omkring hela
natten i buldansrockar och skinnbyxor, kommo ut i
sidenvästar och hattar med plymer såsom jonglörer och
konstmakare, eller i lysande livréer såsom ödmjuka tjänare i
spelstånd. Svartögda zigenarflickor skyndade omkring för
att spå, och magra kvinnor med avfallna ansikten följde
buktalare och taskspelare i hälarna och räknade med
giriga blickar slantarna, innan de voro förtjänade. Barnen
stuvades undan bland åsnor, vagnar och hästar tillika med
de övriga tecknen till smuts och fattigdom. De dansande
hundarna, styltorna, dvärginnan och jätten och alla de andra
lockelserna tillika med positiv utan tal och oräkneliga
musikantband dykte fram ur vinklar och vrår, där de
hade tillbragt natten, och ståtade oförskräckt i solskenet.
Längs den ännu icke utrymda kapplöpningsbanan förde
Kort sina följeslagare, under det han stötte i trumpeten
och skrek och pratade med Punchs stämma, och i hälarna
på honom följde Codlin, vilken såsom vanligt bar teatern och
höll sina ögon på Nelly och hennes morfar, som tämligen
långsamt följde efter. Flickan bar på armen den lilla
korgen med blommorna och stannade stundom med rädda
och blyga blickar för att bjuda ut dem vid något lysande
åkdon; men ack, det fanns så många djärva tiggare,
zigenerskor och andra invigda i deras yrke, att fastän somliga
damer smålogo vänligt, läto de likväl henne gå förbi utan
vidare.
Det var blott en dam, som tycktes förstå flickan, och
hon satt ensam i en vacker vagn, medan två unga män
i eleganta dräkter, pratade och skrattade högljutt en bit
därifrån och tycktes alldeles glömma henne. Hon ropade
till sig flickan, tog hennes blommor, stack litet
penningar i hennes hand och bad henne för Guds skull hålla sig
hemma.
De gingo fram och tillbaka förbi dessa långa rader,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
