Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jaså, min gumma», tänkte Quilp; »du har längtat, aha!
Gott, min fru!»
»Det förefaller mig alldeles som om det varit i går som
ni for till Demerara med Mary Änne», sade Quilp. »Nå,
jag tycker om litet vildbaseri. Jag har själv varit litet
vildbasare i mina dar.»
Mr Ouilp lät denna bekännelse åtföljas av en så
förfärlig blinkning, som skulle antyda gamla vilda upptåg, att
mrs Jiniwin blev förbittrad och icke kunde avhålla sig
från att helt häftigt yttra att han åtminstone kunde vänta
med sina bekännelser, tills hans hustru var borta, för
vilken djärvhet och uppstudsighet mr Quilp först stirrade på
henne, tills hon tappade koncepterna, och sedan helt
högtidligt drack hennes skål.
»Jag trodde att ni skulle komma tillbaka genast, Fred»,
sade Quilp och satte ifrån sig sitt glas. »Och då Mary Anne
kom tillbaka med er ombord i stället för ett brev med
beskrivning på ert ångerfulla hjärta och huru lycklig ni var
på den plats, man berett er, så blev jag ofantligt glad.
Ha, ha, ha!»
Den unge mannen smålog, men icke som om ämnet var
det angenämaste, som kunde hava blivit valt att roa honom
med, och av detta skäl fortsatte Quilp det.
»Jag har alltid sagt», återtog han, »att då en rik
anhörig har tvenne unga människor — bröder eller systrar,
eller bror och syster — som bero av honom, och fäster sig
uteslutande vid den ena och stöter bort den andra, så gör han
orätt.»
Den unge mannen gjorde en otålig rörelse, men Quilp
fortfor lika lugnt, som om han avhandlat någon abstrakt
fråga, i vilken ingen av de närvarande hade det minsta
personliga intresse.
»Ni skall tro», sade Quilp, »att er morfar jämt och
ständigt talade om hur ofta han förlåtit er, vilket utsvävande
levnadssätt ni förde och dylikt. Men då jag sade till
honom: ’Det där är vanliga fel’ ville han inte låta övertyga
sig.»
»Det förvånar mig, mr Quilp», sade den unge mannen
hånfullt.
»Ja, det förvånade mig också då», svarade Quilp. Han
var på sätt och vis min vän, men han var alltid envis
och tjurskallig. Lilla Nell är en täck flicka, men ni är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
