Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tjuguFörsta kapitlet
175
»Lycka och framgång på färden!» sade den stackars
skolmästaren. »Jag är nu en alldeles ensam man. Om ni
någonsin färdas denna väg igen, så glöm inte den gamla
byskolan.»
»Vi skola inte glömma den, sir», svarade Nell, »och ej
heller skola vi glömma att vara er tacksamma för er
godhet mot oss.»
»Jag har hört detsamma av barnaläppar många gånger
förut», sade skolmästaren. »Jag hade fäst en ung vän vid
mig, en så mycket bättre vän, just därför att han var barn
— men det är förbi — Gud vare med er!»
De sade honom farväl många gånger och begåvo sig
bort, vandrande långsamt och ofta seende sig tillbaka, tills
de icke kunde urskilja honom längre. De vandrade nu
framåt med hastiga steg och beslöto att följa stora
landsvägen och gå dit den kunde föra dem.
Men stora landsvägar sträcka sig långt, långt bort. Med
undantag av ett par, obetydliga grupper av bondkojor och
ett ensamt värdshus, där de fingo litet bröd och ost, hade
denna landsväg icke fört dem till någonting — fastän det
var sent på eftermiddagen — och ännu sträckte den sig
vidare i samma tråkiga, tröttande krökningar, som de hade
följt hela dagen. Enär de likväl icke hade någon annan
utväg än att gå framåt, fortsatte de, ehuru med ganska
långsamma steg, emedan de voro mycket trötta och utmattade.
Eftermiddagen hade övergått till en vacker afton, då de
kommo till ett ställe, där vägen gick tvärs över en
allmänning. Vid randen av denna allmänning hade en stor
res-vagn stannat, vilken de i följd av ställets belägenhet
påträffade så plötsligt, att de omöjligen kunde hava undvikit
den, även om de velat.
Det var ingen eländig, smutsig och dammig vagn, utan
ett litet nätt hus på hjul, med vita domestikgardiner
uppsatta för fönstren och gröna luckor, inlagda med små röda
rutor, i vilka båda färger hela vagnen strålade. Och ej
heller var det en fattig resvagn, dragen av en enda åsna
eller en utmagrad häst, ty tvenne hästar i ganska gott skick
voro frånspända och betade i det dammiga gräset. Ej
heller var det någon zigenarvagn, ty i den öppna dörren
satt ett kristet fruntimmer, fetlagt och trevligt och klätt i
en stor hatt med fladdrande bandrosor. Och att det icke
var någon illa utrustad vagn var tydligt av fruntimrets
sysselsättning, som var den mycket angenäma och uppfriskan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
