Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfriskande att dricka te. Teservisen, varibland befann sig en
butelj av tämligen misstänkt utseende samt ett stycke kall
skinka, var uppdukat på en trumma, och där satt nu det
resande fruntimret, som om det varit det mest bekväma
runda bord i världen, och drack sitt te och njöt av
utsikten.
Då fruntimret skulle sätta ifrån sig koppen och hämta
andan efter sina ansträngningar att få dess innehåll att
försvinna, blev hon varse en gammal man och en flicka,
som långsamt gingo förbi och med blickar av blyg, men
hungrig beundran betraktade hennes förehavande.
»Vad nu!» ropade fruntimret i resvagnen och torkade
sig om munnen. »Jo visst. — Vem vann det allmänna
priset, barn?»
»Vad för slag, min fru?» frågade Nell.
»Det allmänna priset vid kapplöpningen, barn — priset,
som man tävlade om den andra dagen.»
»Den andra dagen, min fru?»
»Ja, den andra dagen», upprepade fruntimret med otålig
uppsyn. »Kan du icke säga vem som vann det allmänna
priset, då man frågar dig hövligt?»
»Jag vet inte, min fru.»
»Vet inte!» upprepade fruntimret i karavanen. »Men
du var ju där. Jag såg dig ju med mina egna ögon.»
Nell blev icke litet orolig, då hon hörde detta, ty hon
förmodade att fruntimret möjligen var någon bekant till
firman Kort och Codlin; men det som följde, tjänade till
att lugna henne.
»Och det gjorde mig mycket, mycket ledsen», sade
fruntimret i resvagnen, »att se dig i sällskap med Punch, en
eländig, stackare, som folk borde förakta att se åt.»
»Jag var inte där av eget val», svarade flickan; »vi
hittade inte vägen och de båda karlarne voro mycket vänliga
mot oss och läto oss följa med dem. Kanske — kanske ni
känner dem, min fru?»
»Känner dem, barn!» utropade fruntimret i resvagnen
med ett slags fasa. »Känner dem! Men du är ung och
oerfaren, och det är din ursäkt för att du frågar så. Ser
jag ut, som om jag kände dem?»
»Nej, min fru, nej», sade flickan, som fruktade att hon
begått något svårt fel. »Jag ber om förlåtelse.»
Den beviljades genast, fastän fruntimret fortfarande
tycktes vara mycket förnärmat av det förnedrande antagandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
