Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skvalpade vid den avlägsna kvarnen, de blå waleska bergen långt
borta i fjärran. Det var till ett sådant ställe flickan hade
längtat på de mörka eländiga arbetsplatserna.
»Jag måste lämna er några minuter», sade skolmästaren,
i det han omsider bröt den tystnad, vari de i sin glädje hade
försjunkit. »Jag har ett brev att avlämna och några frågor
att göra, ser ni. Vart skall jag föra er? Till det lilla
värdshuset där borta?»
»Låt oss vänta här», sade Nell. »Porten är öppen. Vi
sätta oss i vapenhuset, tills ni kommer tillbaka.»
»En bra plats», sade skolmästaren, i det han följde dem
dit och gjorde sig fri från sin kappsäck, vilken han satte på
stenbänken, »var säker på att jag kommer tillbaka med goda
nyheter och icke blir länge borta.»
Alltså tog den lycklige skolmästaren på sig ett par splitter
nya handskar, som han hade haft i ett litet paket i fickan,
och skyndade bort full av iver och spänstighet.
Flickan betraktade honom från vapenhuset, tills trädens
lövverk dolde honom för deras blick, och då gick hon sakta
ut på den gamla kyrkogården — så högtidlig och stilla,
att till och med frasandet av hennes klänning mot de fallna
löven, som voro kringströdda över gångstigen och
borttogo ljuden av hennes steg, föreföllo såsom ingrepp i deras
tystnad. Det var ett mycket åldrigt, spöklikt ställe;
kyrkan var byggd för många hundra år sedan och hade en gång
varit förenad med ett kloster, ty sönderfallna valvbågar,
kvarlevor av utbyggda fönster och lämningar av svartnade
murar stodo ännu kvar. Tätt invid dessa gravvårdar över
förgångna år lågo två små boningar med förfallna fönster
och ekdörrar, tomma och övergivna samt skyndade sin
undergång till mötes.
Uppå dessa lägenheter blev flickans uppmärksamhet
uteslutande fjättrad. Hon visste icke varför. Kyrkan,
ruinen, de åldriga gravarna hade lika mycket anspråk,
åtminstone på en främlings tankar, men från det ögonblick,
då hennes ögon första gången vilade på dessa boningar,
kunde hon icke vända dem till någonting annat. Även då
hon hade gjort en tur omkring inhägnaden och återvände
till vapenhuset, där hon tankfullt satte sig och väntade på
deras vän, valde hon sin plats så, att hon fortfarande kunde
betrakta dem och kände sig liksom av en förtrollning
dragen till detta ställe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
