- Project Runeberg -  Den gamla antikvitetshandeln /
334

(1913) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Carl Johan Backman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Nej, det är inte nog, sir», fräste Quilp. »Vill ni höra
mig till slut. Dessutom står han emellan mig och ett mål,
som annars skulle vara inbringande för oss alla. Och jag
hatar honom. Nu känner ni pojken och kan gissa er till det
övriga. Hitta på något medel att skaffa honom ur min väg
och sätt det i verket. Vill ni det?»

»Det skall ske, sir», sade Sampson.

»Så räck mig då er hand», svarade Quilp. »Sally, flicka,
er också. Jag litar ännu mera på er än på honom. Tom
Scott kommer tillbaka. Lyktor, pipor, mera grogg, nu skola
vi göra oss en glad afton!»

Intet ord talades vidare, ingen blick utbyttes, som hade
det ringaste avseende på den verkliga anledningen till deras
sammanträffande. De tre personerna voro väl vana att
handla tillsammans och voro förenade med varandra genom
band av ömsesidig fördel, och mera behövdes icke. Quilp
återtog sitt bullersamma sätt och blev på ett ögonblick
samma stoj ande, bekymmerslösa lilla vilde, som han hade varit
några ögonblick förut. Klockan var tio på aftonen, då den
älskvärda Sally ledde sin broder från Ödemarken, och vid
denna tid behövde han allt det stöd, som hennes veka
kroppsorganism kunde giva honom, ty av något obekant skäl
var hans gång allt annat än stadig.

Trots sin sista långvariga sömn var dvärgen överväldigad
av de föregående dagarnas mödor och smög sig därför hem
till sitt präktiga hus, där han snart drömde i sin hängmatta.
Lämnande honom åt drömsyner, i vilka måhända de
fredliga gestalter, vi lämnade i den gamla kyrkans vapenhus,
icke voro utan sin andel, är det nu vår plikt att uppsöka
dem, där de sutto och väntade.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:41:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dengamla/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free