Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv och därför hade köpt den till ett familjeporträtt, eller
om det roade honom att anse den lik någon fiende. Han
lämnades dock icke länge i ovisshet, ty medan han
mönstrade den med denna menande uppsyn, som människor
antaga, då de för första gången betrakta porträtt, som
de borde igenkänna, kastade dvärgen ifrån sig tidningen,
ur vilken han hämtat de redan citerade orden till sin sång,
och fattade en rostig järnstång, som han nyttjade i stället
för en eldgaffel, samt gav figuren ett slag på näsan, så att
den vacklade.
»Är den inte lik Kit — är det icke hans porträtt, hans
avbild, hans eget jag?» skrek dvärgen, under det han
måttade en stötskur av slag mot det känslolösa ansiktet. »Är
det inte den hundens avbild — vad?»
Fastän detta kunde hava varit roligt nog att åse från en
säker plats, liksom en tjurfäktning lär vara ett nöjsamt
skådespel för dem, som icke äro på arenan, och ett
brinnande hus är det vackraste skådespel för personer, som
icke bo nära det, så låg det likväl en viss häftighet i mr
Quilps sätt, som kom hans juridiske rådgivare att inse,
att kontoret var något för litet och mycket för ensligt för
att han skulle kunna hava någon oblandad njutning av detta
upptåg. Därför ställde han sig så långt bort han kunde,
och gnällde blott fram några svaga bifallsrop; men då
Quilp slutade upp och satte sig ned av idel trötthet,
närmade han sig med större ödmjukhet än eljest.
»Förträffligt!» utropade Brass. »Hi hi! Det säger
jag», sade Sampson och såg sig omkring, såsom han
vädjat till den sönderslagna amiralen, »att det är en riktigt
märkvärdig människa — riktigt!»
»Sätt er», sade dvärgen. »Jag köpte den hunden i går.
Jag har skruvat in mitt borr i honom och stuckit gafflar
i hans ögon och skurit in mitt namn på honom. Jag tänker
bränna honom till sist.»
»Ha ha!» utropade Brass. »Ofantligt roligt!»
»Kom hit!» sade Quilp. »Vad är det som är oklokt,
vad?»
»Ingenting, sir. Knappt värt att tala om, sir; men jag
tyckte att den där sången — så beundransvärt rolig i sig
själv — kanske nästan —»
»Nåå», sade Quilp, »vad för nästan?»
»Den närmade sig gränserna av det okloka kanske, sir»,
svarade Brass, i det han skyggt betraktade dvärgen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
