- Project Runeberg -  Den gamla antikvitetshandeln /
418

(1913) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Carl Johan Backman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

LXV.



Det var väl för den lilla tjänsteflickan att hon hade en
skarpsinnig, kvicktänkt natur, eljest hade sannolikt följden
av att skicka ut henne ensam i grannskapet av det ställe, där
det var farligast för henne att visa sig, blivit att miss Sally
Brass återtagit sitt herravälde över hennes person.
Ingalunda glömsk av den fara hon löpte, fördjupade hon sig i
den första, mörka gränd, som erbjöd sig, och utan någon
hänsyn för närvarande till det mål, vartill hennes färd
syftade, lagade hon framför allt att hon fick ett par goda mil
av murbruk och tegel mellan sig och Bevis Marks.

Då hon hade vunnit detta mål, började hon styra kosan
till notariens kontor, dit hon lätt skaffade sig anvisning
genom att slugt fråga sig för hos fruktförsäljerskor och
ostronhandlare i gathörnen hellre än i upplysta bodar och av
välklädda personer, av fruktan för att väcka uppseende.

Hon hade ingen hatt — ingenting på huvudet annat än en
stor mössa, som i forna dagar hade burits av Sally Brass
— och hennes skyndsamhet snarare hindrades än
understöddes av hennes skor, vilka voro ytterst stora och glappande,
varför de föllo av då och då och voro svåra att få reda på
i trängseln. Ja, den stackars lilla flickan rönte så mycket
obehag och blev så uppehållen med att leta efter dessa
plagg i smutsen och fick därunder så många knuffar och
trampningar, att när hon hann fram till gatan, där notarien
bodde, var hon fullkomligt uttröttad och kunde icke
återhålla sina tårar.

Men det var en stor tröst att hon till sist hunnit dit, i
synnerhet som det ännu lyste i kontorsfönstret och hon därför
hade något hopp om att hon icke kommit för sent. Därför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:41:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dengamla/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free