Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lilla tjänsteflickan hade varit rädd att närma sig. Nu hade
hon därför ingen annan utväg än att springa efter vagnen
och ropa åt mr Abel att stanna. Som hon var andfådd, då
hon kom fram till dem, kunde hon icke göra sig hörd.
Ställningen var förtvivlad, ty ponnyn skyndade på farten.
Markisinnan hängde sig bakefter ett par ögonblick, och då
hon kände att hon icke kunde stå ut längre, utan måste giva
vika, klättrade hon med en kraftfull ansträngning upp på
baksätet, varvid hon för alltid förlorade en av sina skor.
Mr Abel, som hade alldeles nog att göra med att hålla
ponnyn i gång, rasslade framåt utan att se sig tillbaka, föga
drömmande om den besynnerliga gestalt, som befann sig
tätt bakom honom, förr än markisinnan, som i någon mån
återfått andedräkten, yttrade följande ord tätt invid hans
öra:
»Hör, sir —»
Han vände hastigt på huvudet, stannade ponnyn och
utropade med en viss förskräckelse:
»Gud bevare mig, vad är detta?»
»Var inte rädd, sir», svarade den ännu flämtande
budbärerskan. »Åh, jag har sprungit en sådan väg efter er!»
»Vad vill du mig då», sade mr Abel. »Hur kom du hit?»
»Jag klättrade upp bakpå», svarade markisinnan. »Ack,
var god och kör på, sir, och far till city, sir! Det är
någon som vill träffa er där. Han skickade mig för att säga
att ni skulle komma strax och att han visste allt vad som
rörde Kit och kunde bevisa hans oskuld.»
»Vad säger du mig, flicka?»
»Sanningen, på heder och ära gör jag icke det. Men var
så god och kör på — fort!»
Mr Abel uppmanade ofrivilligt ponnyn att gå framåt.
Ponnyn, som bevektes av något hemligt deltagande eller
någon ny nyck, satte av i full fart och samtyckte
besynnerligt nog till att stanna, då mr Abel höll in tyglarna vid
det hus, där mr Swiveller bodde.
»Se, det är rummet där uppe», sade markisinnan och
pekade på ett fönster. »Kom!»
Mr Abel, som var en av de oskyldigaste och mest
tillbakadragna varelser i livet, tvekande, ty han hade hört talas om
att människor blivit lockade till främmande ställen, där de
blivit plundrade och mördade under omständigheter mycket
lika de närvarande och, efter allt vad han visste, av
vägvisare mycket lika markisinnan. Men hans undseende för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
