Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
438 DEN GAMLA AN TI KV I TETSHANDELN
mig. Jag skall inte dö, min skatt, och det tröstar dig nog.
Han skall ta hand om dig.»
»Men, Quilp, vad står på? Vart ämnar du dig? Säg
något mera.»
»Jag skall säga något», sade dvärgen och fattade henne
i armen, »och göra något också, som vore bäst för dig att
det vore osagt och ogjort, om du inte genast går din väg.»
»Har något hänt!» utropade hans hustru. »Ack, säg
mig det!»
»Ja», fräste dvärgen. »Nej. Det angår ingen. Jag har
sagt vad du skall göra. Gud nåde dig, om du inte gör det.
Vill du gå?»
>:>Ja& gar> Ja& gar genast, men», stammade hans hustru,
»svara mig först på en fråga. Har detta brev något
samband med lilla Nell? Jag måste fråga dig det, Quilp. Du
kan inte tro hur många sorgsna dagar och nätter jag haft
därför att jag en gång bedrog den flickan. Jag vet inte vad
ont jag möjligen åstadkom, men jag gjorde det för din
skull, Quilp. Svara mig på min fråga, så är du snäll.»
Den uppretade dvärgen gav intet svar, utan tog fatt i
eldgaffeln med en sådan häftighet, att Tom Scott släpade
bort sin skyddsling med våld och så fort han kunde. Det
var väl han gjorde så, ty Quilp, som nästan var tokig av
raseri, förföljde dem till den närliggande gränden och skulle
hava förlängt jakten, om det icke hade varit för den tjocka
dimman, som tilltog för varje ögonblick.
»Det blir en bra natt att resa inkognito», sade han, i det
han långsamt återvände. »Stopp! Vi skola stänga till
bättre här. Det är för gästvänligt och fritt.»
Med stor kraftansträngning stängde han de två gamla
portarna, som voro djupt nedsjunkna i gyttjan, och
tillbommade dem med en tung bjälke.
»Planket mellan det här varvet och det näst intill är lätt
att klättra över», sade dvärgen, då han hade tagit dessa
försiktighetsmått. »Där finns en liten gränd också. Den skall
bli min utgång. Man skall känna till vägen väl för att hitta
till det här stället i kväll. Jag tror inte jag behöver frukta
några ovälkomna gäster, så länge det här räcker.»
Nästan bragt till nödvändigheten att treva sig fram med
händerna — till den grad hade dimman tilltagit —
återvände han till sin håla och började sina förberedelser för en
hastig avfärd.
»Åh, Sampson», mumlade han, »du goda, förträffliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
