Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människa — om jag bara kunde få sluta dig i mina armar
och krama dina revben, som jag kunde krama dem, om jag
en gång hade dig fast — vilket möte skulle det inte bli
emellan oss båda! Det är tillfället, Sampson, detta
ögonblick, då allt hade gått så bra, var så förträffligt valt. Det
var så omtänksamt av dig, så ångerfullt, så bra. Åh, om vi
vore ansikte mot ansikte i det här rummet igen, du fege
lagkarl, vad en av oss då skulle vara belåten!»
Därmed lyfte han punschbålen till sina läppar och tog en
lång och djup klunk, som om det varit friskt vatten, som
svalkat hans torra strupe. Därpå satte han den tvärt ifrån
sig, började åter sina förberedelser och fortfor med sin
monolog.
»Och Sally», sade han med blixtrande ögon, »den
kvinnan har mod, beslutsamhet, klokhet — men sov hon eller
var hon förstenad? Hon kunde ha dödat honom —
förgiftat honom i all trygghet. Hon borde ha sett att detta skulle
inträffa. Varför varnar hon mig, då det är för sent? Då
han satt där borta med sitt bleka ansikte, röda hår och
tillgjorda leende, varför visste jag inte då vad som försiggick
i hans hjärta? Det skulle ha upphört att slå den kvällen,
om jag bara hade känt hans hemlighet.»
Ännu en klunk ur bålen, och lutande sig ned över elden
med vild uppsyn mumlade han för sig själv igen:
»Och detta, liksom all annan oro och bekymmer, jag haft
på sista tiden, kommer från den gamla gubbfånen och hans
kelgris till barnbarn. Men jag skall bli deras onda
genius. Och du, älsklige Kit, hederlige Kit, oskyldige Kit,
se till dig själv. Då jag hatar, så bits jag. Och så stolt du
än är i afton, kommer väl också min tur. — Vad är det?»
En knackning på porten, han nyss stängt till. En
högljudd och våldsam knackning.
»Så snart!» sade dvärgen. »Och så ivrigt! Jag är rädd
jag kommer att lura er. Det är bra, att jag är så
förberedd. Sally, jag tackar dig!»
Med dessa ord släckte han ljuset. Under sina ivriga
försök att dämpa skenet från kaminen slog han omkull
kolpannan, som stupade framåt och med en skräll föll ned på
de glödande kolen, den hade kastat ut i sitt fall, varpå
han lämnade rummet i djupt mörker. Som bullret vid
porten ännu fortfor, trevade han sig fram till dörren och
gick ut i fria luften.
I samma ögonblick upphörde knackningen. Klockan var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
