Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barbara, »att ni behöver vara glad över att få fara er väg
igen, tycker jag.»
»Men för ett sådant ändamål», svarade Kit. »Att få föra
tillbaka miss Nell. Att få se henne igen! Jag är så glad
också, då jag tänker på att ni nu äntligen skall få se henne,
Barbara.»
Barbara sade icke bestämt, att hon icke kände någon
synnerlig tillfredsställelse i det hänseendet, men hon
uttryckte samma tanke så tydligt genom en liten knyck på
nacken, att Kit blev alldeles förbryllad och i sin oskuld
undrade varför hon var så likgiltig därför.
»Ni skall säga att hon har det vackraste och mildaste
småleende ni någonsin sett», sade Kit.
Barbara gjorde åter en knyck på nacken.
»Vad står på, Barbara», sade Kit.
»Ingenting!» utropade Barbara.
Och Barbara hängde läpp — icke surmulet, utan
alldeles lagom för att mer än vanligt visa sina
körsbärsfärgade läppar.
Det finnes ingen skola, vari man går så fort framåt som
den, vari Kit blev lärjunge, då han kysste Barbara. Han
insåg nu vad Barbara menade — han kunde genast sin
läxa utantill — hon var boken — där stod det framför
honom så tydligt, som om det varit tryckt.
»Barbara», sade Kit, »ni är väl inte ond på mig?»
Åh bevars väl! Varför skulle Barbara vara ond! Och
vad rättighet hade hon att vara ond? Vem brydde sig om
henne?
»Jo, det gör jag», sade Kit. »Det är säkert det.»
Barbara insåg icke varför just det var säkert.
Kit var övertygad att hon måste inse det. Ville hon
icke tänka efter igen?»
Jo visst ville Barbara tänka efter. Men inte kunde hon
inse varför det var så säkert. Hon förstod icke vad
Kristoffer menade. Och dessutom var hon säker på att hon
nu behövdes där uppe och att hon måste gå —
»Nej, men, Barbara», sade Kit och höll henne milt kvar,
»låt oss skiljas som vänner. Jag tänkte alltid på er under
mina bekymmer. Jag skulle ha varit mycket olyckligare
än jag var, om inte ni funnits.»
Bevars väl vad Barbara var täck, då hon rodnade.
»Jag säger er rena sanningen, Barbara, men inte
hälften så eftertryckligt som jag ville», sade Kit. »Då jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
