Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville att ni skulle tycka om att få se miss Nell, var det
bara därför att jag ville att ni skulle tycka om vad jag
tycker om — det är alltsammans. Vad henne angår,
Barbara, så tror jag nästan jag kunde dö, om jag kunde
göra henne en tjänst med det, men ni skulle också tänka på
samma sätt, om ni kände henne så väl som jag.»
Barbara var rörd och var ledsen därför att hon visat
sig likgiltig.
»Ser ni», sade Kit, »jag har alltid varit van att tänka
och tala om henne nästan som om hon vore en ängel. Då
jag nu väntar att få träffa henne, tänker jag mig henne
le som förr och se hur hon gläder sig över att få se mig
och sträcker fram sin hand och säger: ’Nej, se, min egen
gamle Kit’, eller någonting dylikt, alldeles, som hon gjorde
förr. Jag tänker mig få se henne glad och med sina vänner
omkring sig och uppfostrad som hon förtjänar och som hon
bör bli. Då jag tänker på mig själv, är det som hennes
gamle tjänare, som en, som håller innerligt av henne såsom
sin goda, vänliga matmoder och som skulle ha gått — ja,
som skulle gå i elden för henne, om det vore henne till
gagn. En gång kunde jag icke hjälpa att jag var rädd att,
om hon kom tillbaka, omgiven av sina vänner, hon skulle
glömma eller blygas för att ha känt en så fattig gosse som
jag och skulle tala kallt till mig. Men då jag kom att tänka
efter igen, kände jag att jag gjort henne orätt, och därför
hoppades jag fortfarande, såsom jag gjorde från första
början, att få se henne än en gång alldeles sådan som hon
var förr. Denna förhoppning och minnet av vad hon var
ha gjort att jag känt mig, som om jag alltid ville försöka
att vara henne till lags. Om jag blivit bättre därav så är
jag henne tacksam för det och älskar och ärar henne dess
mera. Det är rena, klara sanningen, kära Barbara.»
Lilla Barbara var ingen vresig eller nyckfull natur, och
som hon var uppfylld av samvetskval, smälte hon i tårar.
Till huru långt samtal detta kunde hava lett, behöva vi icke
vänta för att efterforska, ty ljudet av vagnshjul hördes i
samma ögonblick och som det åtföljdes av en sakta ringning
på trädgårdsporten, lät det brådskan i huset, som hade
saktat sig en liten stund, bryta ut igen med tiofaldig kraft
och styrka.
Samtidigt med resvagnen kom mr Chuckster i en
åkardroska med åtskilliga handlingar och penningar till den
ensamme gentlemannen, i vilkens hand han lämnade dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
