Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ännu ett. Ett steg till och han såg ansiktet, ja! Så
förändrat det än var, kände han väl igen det.
»Husbonde!» utropade han, i det han föll ned på knä.
»Käre husbonde, tala till mig!»
Den gamle mannen vände sig långsamt mot honom och
mumlade med ihålig röst:
»Där är en till! — Huru många av dessa andar ha icke
varit här i natt!»
»Ingen ande, husbonde. Ingen annan än er gamle
tjänare. Ni känner ju igen mig nu? Miss Nell, var är hon?»
»Så säga de alla!» utropade gubben. »Alla göra samma
fråga. En ande!»
»Var är hon?» frågade Kit. »Ack, säg mig bara det —
käre husbonde.»
»Hon sover — där borta — där inne.»
»Gud ske lov!»
»Ja! Gud ske lov!» svarade gubben. »Jag har bett till
honom mången, mången lång natt, då hon sov. Han vet det.
Hör! Ropade hon inte?»
»Jag hörde ingenting.»
»Du gjorde det. Kan du säga mig, att du inte hör detta?»
Han for upp och lyssnade igen.
»Och inte det heller?» utropade han med ett triumferande
leende. »Känner väl någon den rösten så väl som jag?
Tyst, tyst!»
Han smög sig in i en annan kammare. Efter en kort
frånvaro — varunder man kunde höra honom tala i mild,
smekande ton — återvände han med en lampa i handen.
»Hon sover ännu», viskade han. »Du har rätt. Hon
ropade inte — såvida hon inte gjorde det i sömnen. Jag
var rädd att ljusskenet skulle falla i ögonen på henne och
väcka henne, och därför tog jag ut lampan.»
Han talade snarare till sig själv än till den främmande,
men då han hade satt lampan på bordet, fattade han den
igen, liksom om han varit driven därtill av någon
ögonblicklig hågkomst och höll den nära Kits ansikte. Därpå vände
han sig bort, som hade han i samma ögonblick glömt
bevekelsegrunden till vad han gjorde, och satte lampan ifrån sig
igen.
»Hon sover gott», sade han; »men det är inte underligt.
Änglahänder ha strött djup snö över marken, så att det
lättaste fjät blir ännu lättare, själva fåglarna äro döda, på det
att de icke må väcka henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
