Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Återigen stannade han och lyssnade och drog knappast
andan på en lång, lång stund. Därefter öppnade han ett
gammalt skrin, tog fram några klädespersedlar lika ömt,
som om de varit levande varelser, och började stryka på
dem och borsta dem med handen.
»Varför ligger du så sysslolös där, kära Nell», mumlade
han, »då det finnes klara, röda bär, som vänta där ute på
att du skall plocka dem? Varför ligger du så sysslolös där,
då dina små vänner komma smygande till dörren och ropa:
’Var är Nell, den snälla Nell?’ — och snyfta och gråta,
därför att de inte se dig? Hon var alltid snäll mot barn.»
Kit kunde icke tala. Hans ögon voro fyllda med tårar.
»Hennes små vardagskläder — hennes älsklingsdräkt!»
utropade gubben, i det han klappade dem med sin
skrynkliga hand.
»Hon skall sakna dem, då hon vaknar. Vi ha gömt dem
på skämt, men hon skall få dem. Jag skulle inte vilja
bedröva min kära flicka för alla världens rikedomar. Se här
— de här skorna — vad de äro slitna — hon gömde dem
till ett minne av vår sista långa resa. Ni ser var de små
fötterna trampade på bara marken. Man berättade mig
efteråt, att hon stött sig och skurit sönder sig på stenarna.
Men hon talade aldrig om det för mig. Nej, Gud välsigne
henne, jag har erinrat mig sedan att hon gick efter mig
för att jag inte skulle se huru svårt hon hade att gå — men
hon höll ändå ständigt min hand i sin och tycktes leda mig.»
Han tryckte kläderna till sina läppar, och sedan han
omsorgsfullt lagt ned dem igen, fortfor han att tala för sig
själv, varvid han tid efter annan kastade menande blickar
åt rummet, han nyss hade besökt.
»Hon var inte van att ligga till sängs, men hon var frisk
då. Vi måste ha tålamod. När hon blir frisk igen, stiger
hon nog tidigt upp, som hon gjorde förr, och strövar
omkring i den friska morgonluften. Vem är det? Stäng
dörren. Ha vi inte nog att göra för att stänga ute den iskalla
luften och hålla oss varma?»
Dörren öppnades, i det mr Garland och hans vän inträdde,
åtföljda av skolmästaren och magistern.
Gubben lugnade sig åter vid åsynen av de båda vännerna
och lade bort det häftiga sätt, varpå han hade tilltalat dem,
när dörren öppnades, och han återtog nu sin förra plats
och återgick så småningom till sin förra vaggande rörelse
och sitt förra dova, orediga ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
