Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka dit. Hans själ skulle fortfarande vistas på detta
ställe. Om de stängde honom inne med all möjlig omsorg
och hölle noga vakt om honom, så kunde man möjligen hålla
honom fången, men om han på något sätt kunde
undkomma, skulle han säkert begiva sig tillbaka till samma ställe
eller dö på vägen.
Gossen, för vilken han i början givit efter, hade icke
längre något inflytande över honom. Stundom kunde han
tillåta honom gå bredvid sig eller till och med så till vida
taga notis om hans närvaro, att han räckte honom handen,
eller också kunde han stanna och klappa honom på huvudet.
Stundom kunde han bedja honom — fastän icke ovänligt
— att gå sin väg och ville icke tåla honom i sin närhet.
Men vare sig han var ensam eller tillsammans med denne
eftergivne vän eller med dem, som med vilka kostnader och
uppoffringar som helst hade velat giva honom någon tröst
eller sinnesfrid, ifall medel därtill möjligen kunnat
uttänkas, var han likväl alltid densamme — utan kärlek för eller
omtanke om någonting i livet — en människa med ett
krossat hjärta.
Slutligen funno de en dag, att han hade stigit tidigt upp
och begivit sig bort med sin ränsel på ryggen, sin
vandringsstav i handen samt hennes halmhatt och lilla korg full med
sådana saker, som hon brukat hava med sig. Under det
de gjorde sig i ordning att söka honom vitt och brett
omkring, kom en förskrämd skolgosse, som ett ögonblick förut
sett honom sitta i kyrkan — på hennes grav, sade han.
De skyndade dit, gingo tyst in genom dörren och sågo
honom sitta i samma ställning som en person, som väntar
tåligt. De störde honom icke, utan bevakade honom hela
dagen. Då det blev alldeles mörkt, steg han upp, vände om
hem och gick till sängs, mumlande för sig själv: »Hon
kommer nog i morgon.»
Följande morgon var han där igen, från soluppgången
till aftonen, och på aftonen lade han sig åter till vila och
mumlade: »Hon kommer nog i morgon.»
Och därefter väntade han henne varje dag och hela
dagen i ände på hennes grav. Huru många bilder av nya
vandringar genom vackra trakter, huru många tonfall av
denna enda välbekanta stämma — huru många skymtar av
hennes gestalt, hennes fladdrande dräkt, hennes hår, som
böljade så glatt för vinden — huru många drömsyner av
vad som varit och vad han hoppades ännu skola komma —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
