Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. III - LXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTIOFÖRSTA KAPITLET 471
råde blickar till det rum, där de voro församlade. Därifrån
skyndade han in i skolmästarens stuga, ropande hennes
namn. De följde tätt efter honom, och då han förgäves
hade genomsökt den, förde de honom hem.
Med sådana övertalande ord, som medlidande och
tillgivenhet kunde ingiva, förmådde de honom att sätta sig bland
dem och höra vad de tänkte berätta honom. Därpå
bemödade de sig med allehanda små konstgrepp att förbereda
hans sinne på vad som måste komma, och sade honom
slutligen sanningen. I samma ögonblick den gick över deras
läppar, föll han ned bland dem, som om han blivit mördad.
I många timmar hade de föga hopp om hans vederfående,,
men sorgen är stark, och han återhämtade sig.
Om det finnes någon, som aldrig känt den saknad, vilken
åtföljer döden — den tröttande tomheten — den känsla av
ödslighet, som kommer över de starkaste sinnen, då
förlusten av någonting, som de varit vana vid och hållit av, i
varje ögonblick låter känna sig — sambandet mellan
livlösa och känslolösa ting och föremålet för ens hågkomst,
då varje husgerådssak blir en minnesvård och varje rum en
grav — om det finnes någon, som icke känt detta, kan han
aldrig göra sig ens en svag föreställning om huru den
gamle mannen under många dagar sörjde och tungsint drömde
bort tiden och gick hit och dit, liksom för att söka
någonting, och hade ingen tröst.
Allt vad han ägde kvar av tanke eller minne var helt och
hållet fäst vid henne. Han förstod aldrig någonting eller
tycktes bry sig om att förstå någonting om brodern. För
varje ömhet och uppmärksamhet var han fortfarande
likgiltig. Om de talade till honom om detta eller något annat
ämne — utom ett — kunde han tåligt höra på dem en stund
och därpå vända sig bort och fortfara att söka som förut.
Detta enda ämne, som sysselsatte både hans och allas
deras sinnen, var omöjligt att vidröra. Död! Han kunde
icke höra eller fördraga detta ord. Den minsta
hänsyftning därpå kunde förorsaka honom en likadan paroxysm
som den han hade haft, då det första gången uttalades.
De voro betänkta på att flytta honom från skådeplatsen
för denna sista sorg, att försöka huruvida ombyte av
vistelseort kunde liva eller förströ honom. Hans broder sökte
råd av personer, som voro ansedda för skickliga i sådana
fall, och de kommo och sågo honom. Man må flytta honom
vart man vill, sade de, han skulle ändock alltid söka komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
