Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har förfört dig, och ryktets ära har förledt dig att bekräfta,
livad du icke tror. Vet du icke, att menniskosjälen kan
upphöjas öfver det sinliga, hvilket är det som är i tankarne från
kroppens sinnen, och att man ser det som hör till lifvet öfver
sig och det som hör till naturen under sig, när sinnet
upphöjes. Hvad är lifvet annat än Kärlek och Vishet ? Och hvad
är naturen annat än deras mottagningsform, medelst hvilken
de utöfva sina verkningar eller »nyttor»? Kunna väl dess$
vara ett, på något annat sätt än såsom det hufvudsakliga och
det redskapliga äro det? Kan väl ljuset vara ett med ögat,
eller ljudet med örat? Hvarifrån äro väl dessa sinnen, om de
icke äro från lifvet, och deras former om icke från naturen? Hvad
är menniskokroppen annnt än lifvets organ eller redskap?
Är icke allt och hvarje ting deruti såsom redskap bildadt till
att frambringa det, som kärleken vill och som förståndet
tänker? Äro icke kroppens organer (redskaper) af naturen, och
kärlek och tanke af lifvet? Äro icke dessa sinsemellan
alldeles olika? Upplyft ditt snilles blick ännu något högre, så skall
du inse, att det hör till lifvet att emottaga känslor och att
tänka. Att emottaga känslor hör till kärleken, och att tänka
hör till visheten, och bådadera till lifvet, ty kärlek och
vishet äro lifvet, såsom förut är sagdt. Om du upplyfter din
förståndsförmåga ännu något högre, skall du inse, att det
icke finnes kärlek och vishet, m de icke någonstädes hafva
sitt ursprung, och att deras ursprung är Sjelfva Kärleken och
Sjelfva Visheten och således Sjelfva Lifvet, och dessa äro
Gud, från Hvilken naturen har sin tillvaro». Derefter talade
vi med honom om den andra frågan: Om medelpunkten är af
omkretsen eller omkretsen af medelpunkten, och frågade,
hvarför han afhandlade detta. Han svarade: »I den afsigt, att
deraf komma till en slutsats om naturens och lifvets
medelpunkt och omkrets, således också om hvarderas ursprung».
Då vi frågade hvad hans mening vore, svarade han om detta
likasom förut, att han kunde bekräfta bådadera, men att han
af fruktan att förlora sitt rykte bekräftade, att omkretsen hör
till medelpunkten, d. v. s. att den är af medelpunkten. »Ehuru
jag vet, tillade han, att fore solen varit något, och att detta
varit öfverallt i omkretsen, samt att det af sig sjelft
sammanflutit till en ordning, alltså till en medelpunkt». Men då
talade vi åter till honom med en ovillig ifver och sade: »Min
vän, du rasar». Då han hörde detta, ryckte han stolen från
bordet och säg på oss skyggt, och sedan lyssnade han till oss;
men smålog. Vi fortforo då och sade: »Hvad kan val vara
vansinnigare än att säga, att medelpunkten är af omkretsen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
