Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
94
sig från att, om ook i en urskuldande ton, gifva luft åt
för sin man.
»Jag vet nog, att det är det bästa, och vi borde
taoka Gud för att hon inte är förälskad i den stackars
gossen; men jag tycker verkligen, Henry, att hon är
hårdhjertad; hon måste bestämdt vara en kokett. Jag
kan inte frigöra mig från den tanken, att hon måste ha
ingifvit honom några förhoppningar, eljest skulle deras
strandande icke kunnat utöfva en sådan verkan på ho-
nom. Och i någon mån drabbar äfven skulden stackars
Fanny; hon är rent af blind med hänseende till flickan.»
Mr Gascoigne svarade i en befallande ton: »ju mindre
vi tala om den saken, dess bättre, Nancy. Jag sjelf
hade bort ha ögonen mer öppna. Hvad gossen beträffar,
så tacka du din Gud, om aldrig något värre händer ho-
nom. Låt saken vara död och begrafven så fort som
möjligt, och särskildt hvad Gwendolen beträffar, så låtsa
som om aldrig någonting förefallit.»
Hen rådande känslan hos prosten var, att man lyck-
ligt undgått en stor fara. Hade också Gwendolen å sin
sida varit förälskad i llex, så skulle ett vida kinkigare i
problem hafva förelegat, som det kanske icke skulle blifvit
honom förunnadt att lösa. Men åtskilliga andra bekym-
mer förestodo honom ännu.
En vacker morgon begärde Rex att få sitt bad och
gjorde som vanligt sin toilett. Helt upprörd öfver denna
förändring, förmådde Anna icke att taga sig något annat
för än att lyssna efter, när han skulle komma ned, och
då hon slutligen hörde hans steg, skyndade hon till foten
af trappan för att möta honom. För första gången, se-
dan han sjuknat, förunnade han henne ett matt små-
leende, men det såg så svårmodigt ut på hans bleka an-
sigte, att hon knappast kunde afhålla sig från att gråta.
»Nannie!» sade han mildt, i det han fattade hennes
hand och långsamt förde henne med sig in i salongen.
Modern var der, och dä hon gick fram till honom och
ysste honom, sade han: »hvad för en plågoande jag är!»
1 erpa satt han stilla och tittade genom det utbygda
tonstret ut på gräsplanen och de med rimfrost betäckta
buskarna, ofver hvilka solen då och då kastade några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
