Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1 55
önskade hon att gifta sig med honom; han passade för
hennes afsigter; det var hennes fulla föresats, att hon
skulle gifva honom sitt ja.
Men skulle hon nu också komma att göra, hvad som
var hennes fulla föresats? Hon började blifva rädd för
sig sjelf och upptäcka, att det var förknippadt med en
viss svårighet att göra hvad hon ville. Redan genom det
sätt, hvarpå hon genom att undandraga sig hans tillmötes-
gåenden häfdat sitt oberoende, hade hon gått längre än
som var nödvändigt, och hon tänkte med någon oro på,
hvad hon vid nästa tillfälle kunde få i sinnet att göra.
Medan hon, då de åkte hem, såsom vanligt satt bak-
länges i vagnen, gaf hennes mor oaflåtligt akt på henne
och såg i uttrycket i hennes ögon, i hennes ovanliga tank-
spriddhet och fullkomliga tystnad osvikliga kännetecken
till, att något mer än vanligt förefallit mellan henne och
Grandcourt. Mrs Davilows oro ingaf henne slutligen mod
att bringa saken på tal; Gascoignes skulle äta middag i
Offendene, och det som denna förmiddag inträffat, kunde
kanske gifva henne anledning till att rådföra sig med
prosten; icke som om hon väntade, att han mer än hon
skulle kunna inverka på Gwendolen;. men hennes oroliga
sinne ville blifva lättadt från sin börda.
»Har det liändt någonting, min vän?» begynte hon
i en öm, frågande ton.
Gwendolen såg sig omkring och tycktes hafva blitvit
väckt till medvetande om sin fysiska tillvaro; hon tog al
sig handskarna och sedan hatten, för att låta den blida
vinden svalka sin panna. De befunno sig på ett ensamt
stycke af vägen, der de långa eftermiddagsskuggorna trän
träden på kanten föllo öfver dem och ingen, som kunnat
gifva akt på dem, fans i närheten. Hennes ögon voro
oafbrutet fästa på moderns, men hon svarade icke.
»Mr Grandcourt har bestämdt sagt nagot.. Deratta
mig det, min vän.» De sista orden uttalades i en hon-
fallande ton. „ , .
»Hvad skall jag berätta dig, mamma?» var det egen-
sinniga svaret.
»Jag är viss på, att någonting upprört dig. Du
borde hysa förtroende till mig, Gwen. Du borde in e
KiiiiiiåiU
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
