Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
i synnerhet i barnasinnen, som hör till de vanligaste svag-
heter till och med hos goda menniskor sådana som han,
när lifvet i det hela har varit lätt och angenämt för dem
och de i allsköns lugn uttömt sin energi med att känna
sig tillfredsstälda. Ingen visste bättre än han, att man
allmänt misstänkte, att Daniel var hans son. Men denna
misstanke smickrade honom, och hans fantasi oroades al-
drig af det sätt, hvarpå detta förhållandenas gåtfulla ut-
seende kunde inverka på gossen, antingen då eller i fram-
tiden. Han höll så mycket af honom, han kunde, och
menade särdeles väl med honom. Och om man besinnar,
huru lätt till och med samvetsgranna män taga det med
hänseende till unga menniskors uppfostran, kan man knap-
past anse sir Hugo Mallinger så synnerligen klandervärd.
Han hade varit ungkarl ända till fyratiofem års ålder och
hade alltid betraktats som en intagande, elegant man; hvad
kunde då vara naturligare, än att han skulle hafva en
vacker liten gosse att taga vara på? Modern hörde kan-
ske till den stora verlden — sir Hugo kunde ju hafva
sammanträffat med henne under en af sina vistelser i ut-
landet. Den enda, som kunde hafva något deremot, var
gossen, men honom kunde han icke hafva rådfrågat. Och
gossens tankar kunde ingen annan än han sjelf någonsin
hafva drömt om.
Vid den tid Deronda var färdig att begifva sig till
Cambridge, hade lady Mallinger redan tre barn — tju-
sande små flickor alla tre — men hvilkas kön förklara-
des för en mycket ledsam omständighet, eftersom den af-
komling, som önskats, var en son; om sir Hugo icke
finge någon son, måste titeln och egendomarne tillfalla
hans nevö Mallinger Gfrandcourt. Daniel hyste nu icke
längre något tvifvel angående sin hörd. Ju mer hans
kunskaper ökats, desto djupare hade hans öfvertygelse blif-
vit, att sir Hugo var hans far, och han antog att baro-
neten, eftersom han aldrig fälde minsta antydning om
denna sak, ville, att han likaledes tigande skulle vara
medveten om, hur saken förhöll sig, och tigande mottaga
den kärlek och vård, han åtnjöt och som många kunde
tycka vara mer, än som tillkom honom. Somliga unga
menniskor i Derondas ställning skulle ganska säkert i sir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
