Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
inte var hans afsigt att hålla, och derför misstänkte jag,
att min mor och min bror ännu voro vid lif, ehuru han
sagt, att de voro döda. Ty då jag blef äldre och mer
erfaren och gång efter annan öfvertänkte det förflutna,
kände jag mig öfvertygad om, att min mor blifvit be-
dragen och hade väntat, att vi skulle återkomma efter
en kort frånvaro, och den omständighet, att min far
tagit upp mig på sitt knä och sagt mig, att både min
mor och min bror voro döda, förekom mig nu endast
ha varit en komedi, som han spelat för att lugna mig.
Det gjorde ett djupt intryck på mig, att han sålunda
efter all sannolikhet fört mig bakom ljuset, och sedan
dess har jag hatat all osanning. Jag skref i hemlighet
till min mor. Jag visste, att den gatan, der hon bodde,
hette Colman-street och var belägen i närheten af Black-
friars Bridge och Coburg-teatern, och att vårt namn nu-
mer var Colien, fastän min far kallade oss Lapidoth,
derför att detta, såsom han sade, varit våra förfäders
namn i Polen. Jag afsände, som sagdt var, mitt bref
i hemlighet, men jag fick inte något svar, odi jag antog
då, att ingenting mer fans att hoppas för mig. Vår
vistelse i Amerika blef inte långvarig. Min far sade
mig plötsligt, att vi skulle packa in och fara till Ham-
burg, och det gladde mig ganska mycket. Jag hoppades
vi skulle komma i beröring med ett annat slags menni-
skor, och jag kunde ganska bra tyska — några tyska
pjeser kunde jag nästan utantill. Min far talade bättre
tyska än engelska. Jag var då för tiden tretton år,
men jag tyckte, att jag redan var mycket gammal—jag
visste så mycket och dock så litet. Jag hade ofta ön-
skat, att jag drunknat, den gången jag lemnade min mor;
men jag föresatte mig att lyda och fördraga: hvad annat
kunde jag göra? En dag under vår sjöresa satt jag uppe
på däcket, der jag för det mesta plägade uppehålla mig,
ty jag led just icke synnerligen af sjösjuka. Min far
spelade och sjöng och skämtade för att roa folket om
bord, och jag fick ofta tillfälle att höra yttranden, som
fäldes om honom. Jag blickade ut öfver sjön och ingen
gaf akt på mig. Då hörde jag plötslig en herre säga:
»åh, han är en af de der knipsluga judarno —1 utan tvif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
