Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sy
rya
också ganska riktigt hela den följande dagen gå förbi,
utan att gifva några bestämda order om afresa — kan-
ske derför, att han märkte, att Lush väntade sådana;
han uppehöll sig länge vid sin toilett och kom ned med
ett så blaseradt och förnämt utseende, att frisk hy och
händer, som det fans blod i, jemförelsevis tycktes vittna
om råhet och pöbelaktighet; han dref omkring på terras-
sen, i spelrummen och i läsrummet och sysselsatte sig
med att vara likgiltig för alla och allt, som omgaf ho-
nom. Då han mötte lady Mallinger, gjorde han sig
likväl litet besvär — han lyfte på hatten, stod stilla och
bevisade, att han lyssnade till hennes loftal öfver mine-
ralvattnen genom att svara: »ja, jag har hört någon säga,
att det är en underbar försynens skickelse, att det alltid
finnes helsobrunnar på de ställen, der det finnes spelhus.»
»Åh», sade den oskuldsfulla lady Mallinger, som
missleddes af Grandcourts blaserade allvar, »det maste
väl varit ett skämt, liksom den der gamla qvickheten om
städerna och floderna.»
»Ja, kanske», sade Grandcourt, utan att förändra
en min.
Lady Mallinger ansåg det löna mödan att omtala
detta för sir Hugo, som sade: »min bästa vän, du m;i
inte tro, att han är något dumhufvud och att han inte
förstår sig på en qvickhet. Han kan spela sina kort så
bra som någon af oss.»
»Han har aldrig förekommit mig som någon synner-
ligt begåfvad man», sade lady Mallinger, för att ur-
skulda sig. Det föreföll henne alltid motbjudande att
sammanträlfa med Grandcourt, som för henne var en
ständig, lefvande påminnelse om hennes brist såsom hustru
— att hon icke skänkt sir Hugo någon son. Den tan-
ken föresväfvade henne alltid, att hennes man hade goda
skäl att ångra sitt val, och att han, om han icke varit
en så god menniska, skulle kunnat bemöta henne litet
hårdt och ovänligt, enär herrar icke tycka om att blifva
svikna i sina förhoppningar.
Äfven Deronda erhöll af Grandcourt en helsning,
för hvilken han dock icke var tacksam, ehuru han med
fullkomlig höflighet besvarade den. Inga resonnemanger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
