Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
löfte, ton gifvit tenne — var det ett löfte att icke gifta
sig med honom? — den dåliga tanke om värdet af män
och ting i allmänhet, for hvilken de upplysningar, som
vid detta tillfälle meddelats henne, blifvit en symbol.
Denna outplånliga erfarenhet frammanade en syn,
för hvilken hon under det första ögonblickets sinnesrö-
relse, innan lugnande betraktelser hunnit göra sig gällande,
med den rädsla, som låg i hennes natur, ryggade till-
baka.
Hvad kunde det tjena till att ett val åter förunna-
des henne? Hvad önskade hon? Någonting annat? Nej;
och dock begynte ur de dunkla frön, som lågo dolda i
djupet af hennes medvetande, en ny önskan att bilda
sig: »jag skulle önska, att jag aldrig fått veta det!» Hon
önskade något, lika godt hvad, som kunnat bespara henne
ångsten att låta Grandcourt komma.
Några ögonblick förflöto — endast några ögonblick,
men de föreföllo mrs Davilow oändligt långa — och der-
efter sade hon med blid stämma:
»Du måste nödvändigt skrifva, mitt barn. Eller
skall jag skrifva ett svar åt dig? — Du kan ju diktera
det.»
»Nej, mamma», sade Gwendolen och drog djupt efter
andan,- »men var god och lägg fram penna och papper
åt mig.»
På detta sätt vann hon tid. Skulle hon vägra att
mottaga Grandcourt — stänga fönsterluckorna — icke ens
titta ut för att se, hvad som skulle hända? Hennes ung-
domliga energi dref en varm ström genom den förskräc-
kelse, som isade henne, och hon längtade efter, att något
skulle tilldraga sig — efter ett tillfälle, då hennes upp-
trädande och yttranden kunde göra samma verkan som
förr. Intresset för morgondagen var icke helt och hållet
förlamadt.
»Det fins verkligen inte minsta skäl, hvarför du be-
höfver vara så orolig öfver att låta betjenten vänta ett
par minuter, mamma», sade Gwendolen litet otåligt, då
mrs Davilow, sedan hon framtagit skrifsakerna, väntans-
fållt såg på henne. »Tjenare äro vana att vänta. Jag
måtte väl inte vara nödsakad att svara på ögonblicket!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
