Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt, ett riktigt hundhål. Tycker ni inte också det
samma?»
»Jag kan inte döma om, hurudant det skulle vara
utan mig», sade Gwendolen, i det hon såg på honom
med något af sin förra skalkaktighet. »Med mig behagade
det mig så bra, att jag skulle stannat längre der, om jag
kunnat: Men en motgång, som drabbat min familj, nöd-
gade mig att återvända hem.»
»Det var mycket grymt af er att resa till Leubronn»,
sade Grandcourt, utan att taga notis om den omtalade
motgången, som Gwendolen — hon visste knappast sjelf
hvarför — ville, att han genast skulle blifva fullständigt
underkunnig om. »Ni måste ha vetat, att det skulle för-
derfva allt; ni visste, att ni var hjertat och själen i allt
som föregick. Är jag er alldeles likgiltig?»
Det var omöjligt att säga »ja» i en ton, som kunde
tagas för allvar; det var lika omöjligt att säga »nej»; men
hvad kunde hon väl eljest säga? I sin förlägenhet slog
hon ned ögonen och blef blossande röd. Det var en ny
dager, hvari Grandcourt såg henne, och han tog det för
ett tecken till hennes böjelse för honom. Men han före-
satte sig, att hon skulle visa den mera tydligt.
»Kanske är det någon annan, för hvilken ni hyser
djupare intresse? Någon böjelse, något förhållande — som
det icke varit mer än rätt att låta mig få kännedom om?
Är det någon man, som står emellan oss båda?»
»Hon var på vippen att svara: »nej, men det är en
qvinna.» Och dock — hur kunde hon säga något sådant?
Till och med om hon icke lofvat denna qvinna att för-
tiga hvad hon hört, skulle det varit omöjligt för henne
att inlåta sig i ett samtal med Grandcourt rörande detta
ämne. Men hur kunde hon hejda, detta frieri genom att
hålla ett högtidligt tal: »jag ser nog, hvad som är er
alsigt — den är ytterst smickrande — o. s. v. En fisk,
som man ärligt ber hafva godheten att komma och låta
äta upp sig, kan naturligtvis betacka sig för anbudet;
men en annan sak blir det, om han simmar mot ett ut-
lagdt nät. Och oafsedt nätet — skulle hon hafva vågat
att med ens säga någonting afgörande? Gwendolen hade
icke tid att söka få klart för sig, hur det förhöll sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
