Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den punkten. Såsom sakerna stodo, fann hon sig nödsa-
kad till tystnad, och efter ett kort uppehåll sade Grand-
court:
»Måste jag således antaga, att ni föredrar någon
annan? »
Otålig öfver sin egen förlägenhet, beslöt nu Gwendo-
len att gå svårigheten på lifvet och afklippa knuten. Hon
blickade åter upp och sade med något af sin förra be-
stämdhet och trots: »nej!» hvilket hon ville, att han skulle
förstå så: »än sedan? .För den skull är det inte sagdt, att
jag vill ha er.» Det var ingenting, Grandcourt icke kunde
förstå, så snart det på ett obehagligt sätt berörde hans
egenkärlek.
»Det sista, jag skulle vilja göra, är, att falla er be-
svärlig. Jag skulle inte kunna hoppas att vinna er, om
jag tråkade ut er. Om det icke fans något hopp för mig,
så skulle jag vilja be er säga mig det, på det jag kunde
bege mig härifrån, lika godt hvart.»
Nästan till sin egen förvåning, kände sig Gwendolen
plötsligt helt uppskrämd vid den tanken, att Grandcourt
definitivt skulle aflägsna sig. Hvad komme att återstå
henne? Ingenting annat än den förra bedröfliga ställningen.
Hon såg gerna, att han var der. Hon grep ifrigt efter
ett ämne, som kunde gifva henne tillfälle att uppskjuta
det afgörande svaret.
»Jag fruktar ni inte vet, hvad som händt oss. Mam-
mas sorger ha på senare tider gifvit mig så mycket att
tänka på, att andra saker helt oeh hållet måst träda i
bakgrunden. Hon har förlorat hela sin förmögenhet, och
vi skola flytta härifrån. Jag ber, att ni täcktes ursäkta,
om jag synes något tankspridd.»
I det Gwendolen sålunda kringgick den egentliga frå-
gan, återvann hon till en del sin sjelfbeherskning. Hon ytt-
rade sig med värdighet och såg stadigt på Grandcourt, hvars
långa, smala, outgrundliga ögon mötte hennes och fäng-
slade dem på ett mystiskt sätt — mystiskt, ty det oänd-
ligt fina, skiftande dramat mellan man och qvinna är ofta
sådant, att det knappast kan återgifvas med ord, hop-
satta som dominopjeser efter bestämda, synliga märken.
Det allsmäktiga ordet kärlek kan lika litet uttrycka de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
