Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
tillbörlig ordning, medan vi äro i Ryelands. Och mor-
gondagen är den enda dagen, då detta kan bestämmas.»
Han satt på en soffa i salongen på Offendene, med
ena handen och armbågen hvilande på soffryggen och den
andra instucken mellan sina korslagda knän, således i den
ställning, som intages af en man, hvilken är mycket in-
tresserad af att gifva akt på den person, som sitter
bredvid honom. Gwendolen, som aldrig varit road af
sömnad, hade allt sedan sin förlofning med skenbar if-
ver gripit sig an dermed och höll nu i handen ett
stycke hvitt broderi, på hvilket man vid närmare be-
traktande skulle hafva upptäckt många falska styng. He
sista åtta eller nio dagarne hade de för det mesta till-
bragt med att rida ut i sällskap med hvarandra, men
någon tid hade alltid lemnats öfrig till detta kinkigare
slags umgänge, hvilket Gwendolen likväl icke funnit obe-
hagligt. Hon var ganska belåten med Grandcourt. Hans
svar på hennes lifliga frågor om, hvad han sett och
företagit sig i sitt lif, förliktes mycket väl med hans
säfliga, snöflande tonfall. Från första stunden hade hon
lagt märke till, att han förträffligt förstod sig på, hvad
han skulle säga, och hon kände ständigt, icke blott att
det icke fans minsta spår till narraktighet hos honom,
utan ock att han på ett eller annat outransakligt sätt
väckte det intryck hos henne, att all dårskap låg hos
andra, som gjorde, hvad han icke brydde sig om att göra.
En man, som synes ega makt att förfoga öfver det bästa,
har en oinskränkt rättighet att se ned på allt med ring-
aktning. Derjemte hade Grandcourts beteende som- älskare
knappast någonsin öfverskridit gränsen af en förälskad
hyllning, som lika litet generade som en svag rosendoft
och väsentligen bar pregeln af tillfredsstäld fåfänga. En
dag hade han visserligen kysst, icke hennes kind, utan
hennes hals litet under örat, och Gwendolen, som i hög-
grad öfverraskades deraf, hade, märkbart uppskakad, sprun-
git upp, hvilket kom honom att också resa sig upp och
säga: »jag ber om. förlåtelse — har jag förorsakat er
obehag?»
»Åh, det var ingenting», sade Gwendolen, nästan
rädd för sig sjelf, »jag kan bara inte fördraga, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
