Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
lika betydande person som Grandcourt, ja — hennes
fantasi tog alldeles ofrivilligt den riktningen — kunde
till och med hafva egt de gods, som skulle tillfalla Grand-
court. Men nu skulle Deronda sannolikt en dag se henne
som fru på abbotstiftet i Topping, se henne båra den
titel, som skulle blifvit hans hustrus. Dessa sjelfklara,
till intet tjenande tankar om, hur det kunde hafva varit,
bildade en ny epok för Gwendolen. Hon, som ständigt
varit van vid att anse det bästa, som erbjöds henne, for
ringare än hon var berättigad till, måste nu se den ställ-
ning, som frestade henne, i ett nytt ljus, nämligen som
en orättfärdighet, hvarigenom andra utestängdes från hvad
de hade anspråk på. Hvad hon nu hört om Deronda,
stälde honom enligt hennes förmenande i jemnbredd med
mrs Glasher och hennes barn, inför hvilka hon måste
antaga en urskuldande hållning — hon, som hittills en-
dast varit omgifven af sådana, som hon ansåg förplig-
tade att urskulda sig inför henne. Kanske Deronda sjelf
tänkte på dessa förhållanden? Kunde han veta någon
ting om mrs Glasher? Om han visste, hvad hon visste,
skulle han förakta henne; men det kunde han ju icke
veta. Skulle han, äfven om han icke kände till detta,
förakta henne, för det hon gifte sig med Grandcourt?
Det omdöme, han möjligen kunde fälla om hennes hand-
lingssätt, tyngde lika mycket på hennes sinne, som Klcs-
mers omdöme om hennes talanger; men hon fann det
lättare att sätta sig öfver ett ogillande af hennes gifter-
mål, emedan det är lättare att för oss sjelfva rättfärdiga
vårt beteende än att bibringa andra en hög tanke om
våra talanger. Hvad rår jag för det? är icke en ursäkt,
som vi med förkärlek använda med hänseende till vår
oduglighet. Men Gwendolen fann en viss tröst i att
säga:
»Rår jag för, hvad andra menniskor gjort? Det skulle
ju dock icke kunna hjelpa, om jag plötsligt förändrade
tankar och förklarade, att jag inte ville gifta mig med
mr Grandcourt.» Det kunde heller icke komma i fråga,
vända om på den väg, hon beträdt. Ilästarne fram-
ör den vagn, hon stigit upp i, satte af i fullt språng.
Deronda var med på jagten, och hon såg honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
