Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
122
ofta på afstånd, men detta stegrade endast retelsen af
ett nöje, som Gwendolen blott en gång förut lärt känna
och som tycktes egnadt att alltid bereda en njutning,
som ingenting kunde störa annat än något missöde, som
gjorde det omöjligt för benne att fortsätta sin ridt. Till-
fället förde dem icke tillsammans. Jagten bragte säll-
skapet i lämplig närhet af hennes hem, och i den gråa
novemberdagens angenäma skymning, som i vester beled-
sagades af en lång, gul ljusstrimma, återvände Gwendolen
från Diplow med gästerna, som åtföljde henne på vägen
till Offendene. Nu, då det upplifvande nöjet var förbi,
började hon känna sig förtretad och misslynt öfver, att
bon icke fått något tillfälle att tala med Deronda, hvil-
ken bon icke så snart skulle få återse, eftersom lian
skulle resa bort om ett par dagar. Hvad skulle bon
säga? Det visste hon sjelf icke riktigt. Hon ville tala
med honom. Grandcourt red bredvid bonne; mrs Tor-
rington, hennes man och en lierre till redo ett stycke
framför, och Dcrondas häst kunde lion böra trafva bak-
om sig. Hennes önskan att tala till honom och tilltalas
af honom blef oemotståndlig, och det fans ingen utsigt
dertill, så vida hon icke lielt enkelt gjorde sin vilja gäl-
lande och trotsade allt. De hade nyss kommit ur en
skog af tallar och bokar, der skymningens stillhet hade
en tryckande verkan, som ökade hennes otålighet. Hof-
slagen, som åter ljödo ett litet stycke bakom liennc, re-
tade hennes nerver. Hon höll in sin häst och såg sig
omkring; efter att hafva ridit några steg, gjorde Grand-
court också halt; men lion viftade med piskan, nickade
åt lionom med en skämtsamt befallande min och sade.
»rid vidare! Jag vill tala med mr Deronda.»
Grandcourt besinnade sig; men det skulle han hafva
gjort vid hvilken uppmaning som helst, som framstälts
till honom. Det var en obehaglig situation. Ingen bil-
dad man kunde före bröllopet säga nej till en befallning,
som gafs på ett så skämtsamt sätt. Han red långsamt
vidare, och hon väntade, tills Deronda uppnått henne.
Han såg på henne med en frågande blick, och lion sade
genast, i det hon lät sin häst gå vid sidan af hans:
»Mr Deronda, ni måste upplysa mig om en sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
