Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskan, måste undangöras med denna pinsamma känsla
af tvång, som ofta gör sig gällande vicl kusliga tvister af
vanligare slag. För Lydia var det, under den förbittring
som hon måste qväfva, en lättnad att hafva sina barn
omkring sig; hon kände en vild glädje öfver deras skön-
het, derför att den, såsom hon inbillade sig, för Grand-
court skulle vara liksom en tyst förebråelse öfver hans
likgiltighet för henne och dem. Han fann sig emellertid
förträffligt i situationen, dervid ådagaläggande det lefnads-
vett, som förvärfvas genom en långvarig erfarenhet i att
ha tråkigt — klappade den lilla Antonia, som satt med
händerna i kors och bliekarne riktade på hans skalliga
hjessa, hvilken hon tycktes anse förtjent af sin uppmärk-
samhet — och tillvann sig Henleiglis bevågenhet genom att
lofva honom en vaeker sadel och en töm. Det var en-
dast de äldre flickorna som känt honom den tid han stän-
digt bodde tillsammans med modern, och under de år,
som sedan dess förflutit, liade detta minne bleknat i deras
barnsliga sinnen, så att de voro ytterst blyga i hans när-
varo, och denna blyghet var hans beteende ingalunda eg-
nadt att skingra. När tjenstfolket var tillstädes, yttrade
han och Lydia då och då ett ord till hvarandra öfver
något alldagligt ämne; men för öfrigt sutto de alldeles
stumma; Grandcourt tänkte under hela tiden på ingenting
annat än den dårskap han begått, då han gaf henne dessa
diamanter, hvarigenom han nödgades underkasta sig obeha-
get att tala om dem. Han måste begära att återfå dem, ty
han hade lofvat Gwondolen dem.
Slutligen voro do åter allena, ansigte mot ansigte.
Grandcourt såg på sin Idoeka och sade se dan i en sken-
bart likgiltig, snöflande ton: »det är ännu ensak, som jag
ville säga dig, Lydia. Mina diamanter — dem har du ju?»
»Ja, jag har dem», svarade hon hastigt, i det
hon steg upp och stod framför honom med nedhängande
armar och hopknäpta händer, medan Grandcourt satt qvar
på sin plats.
Hon hade .väntat, att detta ämne skulle komma på
tal, och fattat sitt beslut med hänseende dertill. Men det
var liennes afsigt, att, om möjligt, utföra sitt beslut utan
att förbittra honom. Under de förflutna timmarnes lang-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
