Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
uppskrämd fastän hon var förberedd på detta uppträde
Den bvita hand, hvarmed han strök sina polisonger, kunde,
susom hon förestälde sig, mycket väl vara i stånd att fatta
henne om halsen och hota med att strypa henne; ty
hennes fruktan for honom, i förening med en dunkel aning
om en straffande vedergällning, som skulle drabba henne
hade formligen stegrats till en vidskeplig ångest.
»Haf den godheten och säg mig, hvarför du inte vill
ta pä dig diamanterna, när jag önskar det,, sade Grand-
court. Han fortfor att stirra på henne, och hon märkte,
att hennes ögon till hälften slöto sig för hans blick, lik-
som tör att utestänga en smärta.
Hvartill tjenade upproret i hennes hjerta? Hon kunde
icke säga någon ting, som icke skulle skada henne värre
an om hon underkastade sig. Hon vände sig långsamt
om och gick in i toilettrummet. Då hon tog fram dia-
manterna, föll det henne in, att hennes obenägenhet att
laga dem på sig hos Grandcourt väckt en misstanke om
att hon om dem visste något, som han icke meddelat
henne. Hon tyckte sig hafva läst i hans ögon, att han
ann en njutning i att pina henne. Hur skulle hon kunna
trotsa honom? Hon liade intet att säga, som kunde göra
intryck på honom — intet annat, än hvad som skulle
gliva honom en ännu större makt att pina henne.
»Han finner ett nöje i att qväsa sina hundar och
sma hästar; deri ligger hälften af den tillfredsställelse, det
eitcei honom att kalla dem sina», sade hon för sig sjelf,
aa hon med en rysning öppnade juvelskrinet. »Det kom-
mer att bli på samma sätt med mig; jag lär också nödgas
mscha för honom i min ångest. Hvad annat återstår väl
0r JaS ’’Dl icke säga åt verlden: beklaga mig!»
_ . Hon stod just i begrepp att ringa efter sin kam-
marjungfru, då hon bakom sig hörde dörren öppnas. Det
rar Grandcourt, som inträdde.
»Du behöfver någon, som sätter fast dem», sade han,
’ det han gick fram till henne.
^ Hon svarade icke, utan stod stilla och lät honom
J*ga fram smyckena och anbringa dem, hur han beha-
ga e. Helt säkert hade han varit van att kläda en annan
ec dem. Med bittert hån mot sig sjelf tänkte Gwen-
Daniel Deronda. 11, 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
