Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
»Åh ja», svarade hon, som om hans fråga gält nå-
got, som föll af sig sjelft. »Men», tilläde hon med
djupare stämma, »jag är inte af naturen skapad till kär-
lek. Det är saken. Att älska är en talang, och den
har jag saknat. Andra ha älskat mig — jag har spe-
lat kärlek på scenen. Jag vet mycket väl, hvad kärlek
gör män och qvinnor till — don gör dem till slafvar.
Den kommer oss att låta vårt eget jag helt ocli hållet
uppgå i en annans. Jag har aldrig frivilligt underkastat
mig någon man; mänga män ha deremot underkastat
sig mig.»
»Kanske var dock den man, som underkastade sig
dig, lyckligare än du», sade Deronda, icke med ett små-
leende, utan mod ett uttryck af djup bodröfvelse, fram-
kallad af tanken på den saknad, hvaraf hans mors lif
måste varit uppfyldt.
»Kanske —• men jag var lycklig — några få år var
lycklig. Om jag blott icke varit rädd för, att det
skulle gå utföro med mig, kunde jag ha fortfarit att
vara det. Jag missräknade mig. Än sedan? Allt är
förbi nu. Ett lif efter detta! Man talar om ett lif ef-
ter detta, som om det först begynte på andra sidan graf-
ven. Jag har länge sedan begynt lefva lifvet efter detta.»
Vid de sista orden lyfte hon upp armarne, så att do
voro blottade ända till armbågen, pannan drog sig till
sammans till en enda djnp rynka, hennes ögon slöto sig
och hennes röst qväfdcs; i sin egendomliga, oldfärgade drägt,
liknade hon ett andeväsen frän de dödas verld.
Dcrondas sinnesrörelse hade stigit’till en sådan höjd,
att lian icke längre var fullkomligt herre öfver sig sjelf.
Han gaf till en hörbar snyftning. Modern öppnade ögo-
nen, och i det hon åter lät händerna livila på hans skul-
dror, sade hon:
»Farväl, min son, farväl. Vi komma aldrig mer
att höra af hvarandra. Kyss mig!»
Han slog sina armar omkring hennes hals och kysste
henne.
Deronda visste inte, hur han kom ut ur rummet.
Han kände sig till mods, som om han blifvit många år
äldre. Alla de längtansfulla drömmar om sin mor, alla
Daniel Deronda. III. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
