Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Älskar hon sitt konstnärslif — är hennes sång af något
högre värde?»
»Hon sjunger utmärkt väl, men hennes röst passar
inte för scenen. Jag tror, att hon fattadt afsky för
konstnärslifvet.»
»Nå, då är hon ju liksom skapad för dig. Sir Hugo
har berättat mig, att du inte ville höra talas om att bli
en sångare, och så vidt jag kan finna, skulle du aldrig
helt och hållet kunna uppgå i en hustru, såsom förhål-
landet var med din far.»
»Jag upprepar», sade Deronda mod eftertryck, »att
jag inte har någon visshet om hennes kärlek eller om
möjligheten, att vi någonsin kunna komma att tillhöra
hvarandra. Andra öden — smärtsamma öden kanske –
ligga i min väg. Jag har alltid känt, att jag bör vara
förberedd på att försaka, att icke nära den förhoppning
att min önskan skall gå i fullbordan. Men detta gäller
om lyckan i allmänhet. Antingen den kommer eller ej,
bör man söka förbereda sig på att undvara den.»
»Tänker du så?» sade modern, i det hon lade hän-
derna på hans skuldror och forskande såg honom i an-
sigtet, medan hon talade i en låg, tankfull ton och gjorde
ett uppehåll mellan hvarje mening hon yttrade: »stackars
gosse! Jag undrar, hur det skulle ha gått, om jag be-
hållit dig hos mig, och du skulle ha riktat din håg på
de der gamla sakerna, tvärt emot mina åsigtor, — om
det skulle uppstått strid oss emellan — om din morfars
ande skulle hvilat öfver dig — oeh om du, en uppspi-
rande telning af den gamla roten, liksom den, skulle
hafva förbittrat mitt lif.»
»Jag tror, att min kärlek skulle lia öfverlefvat alla
strider», sade Deronda, allt mera vemodigt stämd, »och
den skulle inte lia förbittrat ditt lif, den skulle gjort det
rikare.»
»Inte don tiden, nej, inte den tiden. Jag hade intet
behof deraf den tiden — nu kundo jag möjligen ha gladt
mig deråt», sade hon med bitter melankoli, »så vida jag
öfver hufvud kunde glädja mig åt något.»
»Men du älskar väl dina andra barn och de älska
väl dig?» sade Deronda sorgset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
