Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
lord, egaren till den vackra jakten, som just lagts i dockan
för att repareras, denne milord. som, i sin egenskap af
engelsman, naturligtvis var så hemmastadd på sjön, att
han kunde manövrera med ett segel lika väl, som’han
kunde styra en häst. Samma triumferande glädje, som
han på förmiddagen trodde sig hafva upptäckt hos Gwen-
dolen, trodde hon sig nu varseblifva hos honom, och han
gladde sig också verkligen åt, att han, sedan han föresatt
sig att göra denna utfärd, med orubblig energi genom-
drifvit sin vilja.
Då de kommo ned igen klockan fem, utrustade för
denna seglats, var åsynen af dem så godt som en represen-
tation på teatern för alla åskådare. Detta vackra ljusletta par
som ådagalade sin nations vanliga excentricitet, dessa båda,
som voro sa stolta, så bleka, så lugna, som rörde sig lik-
som varelser, de der verkstälde en öfvernaturlig bestäm-
melses bud — det var någonting att gå ut och se på,
någonting att måla. Mannens bröst, rygg och armar togo
sig mycket väl ut i den tätt åtsittande drägten och hustrun
förklarades vara lik en bildstod.
Några vinkar föllo om, att ett omslag i väderleken
möjligen förestod, och att man borde vara försigtig med
att vända, men Grandcourts sätt kom rådgifvarne att för-
stå, att de togo sig en allt för stor frihet och att han
visste bättre besked än de.
Medan de gingo bort från stranden, var Gwendolens
fantasi stadd i liflig verksamhet, ehuru hon bibehöll sin
fullkomligt likgiltiga min. Hon var icke rädd för några
yttre faror — hon var rädd för sina egna önskningar,
som antogo en mängd möjliga och omöjliga former, lik-
som ett moln fullt med dämonansigten. Ilon var rädd
lör sitt eget hat, hvilket under den kalla jernhand, som
denna dag kufvat henne, hade blifvit ännu mer våldsamt,
ännu mer intensivt. Medan hon satt och vred rorkulten
under sin mans tillsyn och gjorde alldeles så, som han
sade till henne, var striden i hennes inre liksom en sträf-
van att undkomma sitt eget jag. Hon hängde fast vid
tanken på Deronda, hon sökte intala sig sjelf, att han
icke skulle resa derifrån, så länge hon var der — han
visste ju, att hon behöfde hjelp. Känslan af, att han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
