Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
komligt klart, att lian inte vill lia något att skaffa ined
dig.»
»Allt detta är osanning», sade Gwendolen bittert.
»Du har inte minsta aning om, hvad som föregår i min
själ. Jag har sett nog af den vanära, som är en följd af
sådant, och du gjorde bäst i att låta mig tala med hvem
jag vill. Det skulle vara det bästa för dig.»
»Det torde du tillåta mig att sjelf bedöma», sade
Grandcourt, i det han steg upp och gick ett litet stycke
framåt fönstret, men stannade der och ryckte i sina poli-
songer, som om han väntat på något.
Gwendolens ord hade en för henne sjelf så klar och
förfärlig mening, att hon trodde, att Grandcourt också
måste hafva fattat den, och hon hade knapt hunnit ut-
tala dem, förr än hon bäfvade för den verkan de kunde
hafva. Men hans själ var otillgänglig för onda aningar
och farhågor; han hade det mod och den sjelfförtröstan,
som despotisk makt ingifver, och han var i detta ögon-
blick fullkomligt öfvertygad om, att han betslat och tyglat
sin hustru. När de varit gifta ett år, skulle hon nog upp-
höra att vara istadig. Han förblef stående med sin lik-
giltiga min. Hon erfor den vanliga qväfvande känslan,
att det fans ett hinder i hennes lif, som icke kunde un-
danrödjas, ett slags mara, som spärrade vägen för henne,
ehuru hela vida verlden stod henne öppen.
»Hvad beslut har du kommit till?» sporde han om-
sider och såg på henne. »Ilvilka order skall jag ge?»
»Åh, låt oss bege oss af», sade Gwendolen. Murarna
hade begynt blifva ett fängelse för henne, och så länge
det fans lif i denne man, skulle han behålla herraväldet
öfver henne. Hans ord hade samma verkan som tum-
skrufvar och den kalla beröringen med stegel och hjul.
Att sätta sig till motvärn var att bära sig åt som ett
oskäligt djur, ur stånd att beräkna följderna af sina hand-
lingar.
Båten bestäldes således. Hon gick till och med ned
till kajen med honom igen, för att se den före midda-
gen. Grandcourt hade återvunnit sitt fullständiga sinnes-
lugn och kände en hånfull tillfredsställelse öfver den upp-
märksamhet, som de kringstående sjömännen egnade m-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
