Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
utan säg blott en och annan gång på dem med milda,
fridfulla blickar, som om han velat försäkra dem, att,
om än hans andedrag voro plågsamma, så kände han
dock inom sig en oändlig frid.
Först sent på eftermiddagen, då det begynte skymma,
tog han deras händer i sina, såg på Deronda och sade:
»döden kommer till mig som den gudomliga kyss, som
är både skilsmessa och förening — som tager mig bort
från era lekamliga ögon och låter mig vara fullt tillstädes
i era själar. Dit du går, Daniel, dit går också jag. Har
det inte begynt? Har jag inte inandats min själ i dig.’1
Vi skola lefva tillsammans.»
Han tystnade, och Deronda väntade, troende att han
kanske hade ännu ett ord att säga honom. Men lång-
samt och med ansträngning, stödjande sig på deras hän-
der, reste han sig upp och uttalade på hebreiska trosbe-
kännelsen om den gudomliga enheten, hvilken från slägt
till slägt sväfvat öfver den döende israelitens läppar.
Han sjönk sakta tillbaka i sin länstol och talade
icke mer. Men det drog om några timmar, innan han,
med Mirahs och Derondas armar omkring sig, utandats
sin sista suck.
Slut.
-ifc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
