Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i mitten på en granitkatafalk. I hörnet till höger skulle
faderns kista finnas. Hon såg den inte. Därborta var
svart.
Hon föll på knä. Bedja kunde hon inte. Hon fann
inga ord. Men hon grät bittert. Något starkare än hon
själv höll henne kvar vid denna jord.
Hon mindes den sista natten med fadern och hans
fråga, om hon ville stanna på Bjurnäs. Hon såg
framför sig hans stackars ombundna huvud, blicken ur hans
ögon, och hon hörde ännu en gång de resignerade orden,
att de icke mer skulle tala om hans förslag, att hon skulle
stanna på gården. Varför hade hon icke heller då
svarat? Varför hade hon varit tyst inför denna fråga,
denna hans livsfråga, som blev störst inför döden?
»Jag skall stanna, pappa, jag skall», stammade hon,
där hon låg med den brännande pannan mot det kalla
järngallret.
Då var det som om hon hörde faderns röst — om
du är bunden vid någon, vill jag det icke... men min
son — min son — Johan.
Sigrid reste sig förskräckt och såg sig omkring. Vem
hade ropat?
Granarna stodo mörka och höga. En uggla skrek till
— klä-vitt! klä-vitt!
Då började Sigrid springa. Hon stannade icke förrän
hon kom upp på gårdsplanen. På trappan stod Eva.
»Jag tänkte just gå ut att söka efter fröken. Vi kunde
icke förstå vart fröken tagit vägen ... Hennes nåd har
redan ätit.»
Eva kunde icke förstå, varför Sigrid vid dessa ord
omfamnade och kysste henne, innan hon gick in.
Flickan har bestämt gråtit, tänkte hon. Ja, de
barnen, de barnen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
