Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon mindes hans melankoliska blick på porträttet och
de tunga, trista orden — han skulle aldrig bli herre på
Bjurnäs. I den tron hade han dött. Kanske full av ånger,
skam.
Skam! Vad är skam? frågade hon sig, där hon satt
i biblioteket som vanligt, när sorgen kom över henne.
Är det skam att älska? Är det skam att älska sin oäkta
son så högt att man på dödsbädden vill skydda hans
framtid? Tvärtom. Det är ömhet och kärlek. Där
kärlek finns, finns ingen skam.
Han skall aldrig bli herre på Bjurnäs — i den tron
hade hon låtit fadern dö. Grym, onaturligt grym och
hård hade hon varit, när hon med ett enda jakande ord
till frågan om hon ville stanna på Bjurnäs kunde
skingrat all hans oro. Nu var det för sent. Allt var för sent.
Hon satt och såg sig omkring, tills hennes blickar
stannade på den gamla uven uppe på bokhyllan. Vad tjänade
visdom, lärdom till? De räckte icke till att lösa den
enklaste mänskliga gåta. Varför hade hon lämnat Erik?
Varför hade hon icke svarat fadern, när han frågade?
Hon visste icke vad det var, men hon kände något
oändligt mjukt och vänligt smeka hennes oro, söka stilla
den. Det kunde mycket väl vara en viskning från en
annan värld, så mild var den. Den tonade svagt som en
avlägsen klockklang från sällare rymder, från något högre
än där hon själv dvaldes. Smekningen och viskningen
och klockklangen, allt detta, som hon icke förstod
varifrån det kom, formade sig till ord, visserligen svaga och
liksom vaggande på osynliga vågor fram och tillbaka
men i alla fall förnimbara. Hon hörde tydligt, om det nu
var hon själv eller någon annan som sade det — jag ville
det bästa — jag ville det bästa...
De gungande och vaggande orden sövde hennes oro,
vyssjade den till sömn. Och plötsligt liksom när en sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
